Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 1

om han ej genast Jydde. Hvad som gaf henne; ord en ännu starkare vigt var,: att kommerserådet plötsligt trädde på sin frus sida, och strängeligen förklarade, att han fordrade lydnad. Du har intet sköl till din vägrans, sade han, om du in!e i hemlighet inlåtit dig i någon dåraktig förbindelse... och frukta allt, om jag erfar något dylikt!... Mamsell Koscbell är ung, vacker... eller har du något att säga mot hennes seder? är hennes rykte ej oförviltligt ...? Jag svär på, a!t Jean i all tysthet gålt och förlofvat sig på eget hevåg, sade kommerserådinnan med skälfvande röst. Det är ine miligt! inföll kommerserådet. sGud Vere lig nådig, om så skulle vara!... Hör nu mitt sista ord L Du har tre dagars besinningstid ... den fjerda dagen infinMr du dig som friare hos mamsell Koschell. .. samma dag örlofvas ni... derpå upptar jag dig till min kompagnon, och efter ett halft år står ert bröllopp . .. nu vet du hvad iu har ett rätta dig efter... gål Med förtviflan i bjertat lemnade Jean sin mors rum. Tan staplade till sin fordna kammare, och nedsjönk förrossad på en stol. IHvart han vågade kasta en blick ramtiden, betäckte mörk nalt hans syn. Den stränga, passiva lydnad, hvari ban blifvit uppfotrad, den öfverdrifna fruktan, han till följe deraf bar för ina föräldrar, gjorde det omöjligt för honom att våga ett notstånd ... å andra sidan åter, tvang honom hans våldamma passion för Amalia, hvilken h:n trodde oskyldig och ärdig hans kärlek, att på hvad vilkor som helst söka undika en förbindelse med nigon annan. Han önskade, att an hade kunnat dölja sig i jordens medelpunkt; hans förIdrars misstankar och botelser ljödo i hans öron; han darade af oro för Amalias säkerhet, om bans förbållande till enne blefve upptäckt... och tinken på, att genom en astig flykt rädda henne och sig ur denna irrgång, föll hoom i sinnet,