Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 1

Hundra tusen riksdaler?! på hvad sätt då? Jo, rike Koschell har föreslagit mig giftermål emella Jean och sin dotter. Fru Asplund skrek till af fröjd. Det skall han genast gå in på! ropade hon i sin hjer tans glädje, ty då.... Hvad då? Ah, jag menade, att då kan Jean etablera eget hus... . Och dup, inföll kommerserådet, få tillfälle att ge Char otte det mesta af vår förmögenhet? Ar det inte så? Ah nej... bvarför det?, Tror du iute, att jag har märkt, hvilka presenter, och ict ganska dyrbara tillj som du ger henne... det må pas: sera, ehuru allt sommanlagdt torde komma att utgöra et rätt ansenligt kapital.... Men vår verkliga förmögenhet ser du, min vän, vår redbara egendom måste delas lita mellan våra barn. Herre Gud, så du talar! Vill jag göra något af mina pain orätt, jag? Har jag inte födt dem begge två till verllen? H.r inte Jean legat mitt hjerta lika nära, som Charote?... Men så är det! Alltid skall du häckla på henne, stickare, och du gör väl hennes man elak emot henne till lut också, skall man få se! Herre, min Gud! Anklaga nig för alt icke älska mina barn! Hon började gråta, Kommerserådet sökte lugna henne; men det var ungeär detsamma som att befalla Norrström stanna i sitt lopp. Du nämnde ju hiromdagen, fortfor han, satt riksrådinnan De Geer har en matta, som Charlotte tycker så mycket mm... här har du pengar att köpa en sådan! Medan: hon r på kuren i morgon, kan du byta om mattorna, och igga gamla förmaksmattan i kabinettet. Det blir ändå en jälkommer surpris, ser du. För denna vindfläkt försvunno åskmolnen. Kommerseådinnan upphörde att gråta, hennes ögon strålade åter af