Med sänkt blick yttrade hon: Min herrel Jag är så olycklig... särdeles då jag är ensam... O... om ni kunde... om åsynen af en lidande qvinna ej ingifver er för stor ledsnad, rå... iag ör skiljd från alla vänner... om det är er möjligt ... Han var nära att skrika till af glädje, men kunde ej få fram ett ord; sig sjelf omedvetet tryckte han hennes band till sina brännande läppar. Hon höjde derefter handen, liksom till afsked; vid denna åtbörd tillbakaföll puderkappans vida ärm, och blottade derigenom den rundaste, den skönaste arm i verlden. Fängslad, berusad, var det med yttersta ansträngning ynglingen förmådde aflägsna sig. Då han utkom i salen, och under det han påtog kappan, yttrade Brita hastigt och sakta: Herrn är visst bra god, som vill återkomma, men ... men. Hvad för men, Brita? Herrn är god som gull... herrn upptar visst inte mina ord illa... Frun är så ung... lefver alldeles ensam... Hvad skall folket här i grannskapet säga?... de, som känna hr Asplund så väl... p Nå, hvad skall man säga ?, Om de få se herrn gå in här två gånger på samma dag! Nog förstår herrn det! Ett halfqväfdt rop undföll den okonstlade Jean. Dessa ord nelstötte honom från hans sällhets höjd. Brita hade svårt att afhålla sig ifrån skratt vid hans jemmerliga uppsyn. Om herrn ej misstycker, så kunde jag väl veta något råd ? S :g, kära Brita.n Vänta tills det blir mörkt. Du har sannerligen rätt.n Dessa ord beledsagades af ett tredalersstycke. Brita neg och tackade. Så snart hon stängt dörren, besåg hon sin penning. Små smulor äro ock bröd! utbrast hon för sig sjelf söch jag skall nog förstå att ofta aflocka honom så dei åmå smulor.t!. den token! Ha, ba, ha, så han såg ut: synen. Ackurat som en barnunge, som inte får följ mamma åtl