Aftonbladet – 14 juni 1847, sida 3

man skall tro hvad ordspråket säger; men Daissaill; har bitit af Gabriel underläppen oeh Gabriel ha till vederkänsla nära nog afbitit Daissaillys tumme Huru kunde väl natren och plilla turken bär sig åt på ett så kanibaliskt vis? Det är detta mai får upplysning om inför polisdomstolen i Paris, di den ena låtit inkalla den andra. Daissailly och Gabriel äro kontramarkshandlande men icke af dessa små puttelkrämare vid de små teatrarne, de arbeta för la haute tvolcen, som icke tror sig förverka sitt adelskap derigenom, att der till dessa utlemnar att försälja biljetter till loger som icke för aftonen begagnas af de förnäma herrskapen. Daissailly lefde bon på sin lilla handel då Gabriel beslöt vända upp och ner derpå — se der en verkan af den fatala näringsfriheten! — och grundlägga ett bolag för handel med italienska teaterns inträdeskort. Detta måste Daissailly smälta. se der första orsaken till hans ovilja mot Gabriel En dag, eller rättare en aftonstund, då den sist nämnde i sitt lilla stånd afbidade sin nobla clientele, inrusade Daissailly till hans disk med knuten näfve och brinnande ögon. Man påstår att du vil! ita ut mig! sade han. Följ med bara ett par steg på Monsignygatan så skall jag lära dig.n En hr Robert, mästare på käpp och fransysk boxning, var händelsevis tillstädes och anmärkte. att det icke passade sig för ett par gentlemän att så der piska upp-hvarandra på öppen gata i grannskapet, utan uppmanade dem att afgöra sin strid xtra muros, långt ifrån hopens ögon. Detta gillades genast och man tog en vagn.samt for till den flägsna London-gatan. Här började en strid på lif och död, allt hvad knytnäfvarne förmådde, utan vittnen. Gabriel fick öfverhanden; men under bataljen förlorar han sin klocka och kedja. I det igonblick han böjer sig ned, för att ta upp dessa, biter honom Daissailly i läppen på ett hiskligt sätt, och, såsom ett vittne säger, med största förtjusning, emedan denna blessyr borde hindra Gabriel att gå i förnäma hus och göra affärer. Men affären hade icke det beräknade resultatet, ty Gabriel är fullkomligt läkt och har nu låtit inkalla sin motståndare inför polisdomstolen. Lilla Turkens antecedentier äro dock de mest pfördelaktige; han har mångfaldiga gånger blifvit dömd för slagsmål och blodviten; hans behandling af Daissailly var dock den värsta, så att, då domstolen qvittade af, hvad som kunde belöpa sig på den sednares utmaning och yedermälen, Lilla Turken ansågs skyldig att på en månad spatsera i fängelse och ersätta rättegångskostnaden. — ETT EGET FYND. Ifrån Mandal i Norge skrifves af den 4 Juni: Vid rifningen af Aa kyrke i Lyngdal stötte man i förra veckan på en igenmu: rad källare under stora gången, hvari man fann et half tjog likkistor, deraf åtskilliga voro dubbla och af ek, beklädda med läder. På en af dem läste: årtalet 1404, och man kan således antaga, att kistorna blifvit nedsatta i början af 45:de seklet. Liken, hvilka äro insydda i starkt hamplärft, hafvr hållit sig väl, och isynnerhet har ett qvinnolik, mec ett ännespänne, emotstålt tidens härjningar. Uti er kista funnos 2:ne lik och vid sidan af dem 50 has selkäppar. Sagan herättar, att de begge, en mar och en hustru, skola hafva blifvit piskade till död: Lill straff för otillåtlig sammanlefnad.