adjliulad M Lu NAV. REVY AF TIDNINGARNA. Öfver fatligvårdsfrågan läser man i GötheBårgs Handelstidning en insänd artikel, hvari förekomma några ganska väl skrifna .anmärkningar emot isoleringssystemet och de fattigas indelning på rotarna. Vi meddela följande stycke, deri författaren talar om nyssnämnde fråga, sedan han först vidrört ständernas und. skrifvelse i ämnet. Vi nämnde, att ständerna synas hafva följt samma slutkonst, som bildningens härförare vanligen begagna, men vi våga icke positivt påstå, att så är förhållandet, ty ännu återstår för dem ett steg att taga. Hoppet från 4009 socknar till en är visserligen stort, men språnget från kanske 40,000 rotar till en enda är likväl ojemförligt mycket större. Först då hade man fullkomligt hunnit motsatsen till det rättsenliga, om hvarje rote finge sin särskilda fattigvård och kunde isolera sig från alla de öfriga 40,000 rotarne. Dock! författningen är ännu icke utkommen; den kan ännu undergå många förändringar, och amatörerna af hr Reuterdahls rättvisa böra icke förtvifla i förtid. Ty onekligen tala samma skäl, som ständerna anfört till förmån för sockenförsörjningen, i ännu högre grad för roteförsörjning. Man kan till och med anföra utländska exempel på en sådan inrättning, visserligen icke från idealet Preussen, men från det meerumschlungna Schleswig-Holstein. För dessa provinser, eller åtminstone för en stor del af Schleswig, utfårdades den 27 Mars 1839 en provisorisk förordning, att gälla för 3 år, hvilken strängast och konseqventast bland alla oss bekanta genomförde isoleringssystemet, så att nemligen hvarje enskild by måste sörja för der befintliga fattige, i följd hvaraf hvarje socken kom att sönderfalla i 7—414 särskilda fattigdistrikter. Likväl tilltrodde man sig icke att uttaga steget, utan inrättade tillika en sockenfattigkassa, hvilken hade att bestrida kostnaden för medicinalier, för döfstumma och svagsinta, för individer utan någon hemrätt och provisoriskt för utländningar och dem, hvilka tillhörde andra kommuner. Dessutom måste af denna kassa specialdistrikterna eller rotarne understödjas, i händelse utgifterna för de fattige skulle i någon af dem öfverstiga en viss gräns. I hvarje rote utnämnas af pluraliteten bland distriktets innebyggare 2.ne föreståndare med 2 års tjenstetid, att omedelbart besörja fattigvården. Hela socknens fattigförsörjning skall deremot ledas af en fattigstyrelse (Armen-collegium), sammansatt af kyrkoherden i församlingen, den s. k. Hausvogt och 3 ledamöter, valde af samtlige föreståndarne för rotarne, och med skyldighet att under 6 års tid förvalta sin tjenst. Dessa tre personer hafva den gemensamma fattigkassan om hand, men äga endast att göra utbetalningar på prestens eller fogdens anvisningar. Fogden reviderar kassan, hvilkens räkenskaper böra under 14 dagars tid ligga till. genomseende och granskning af sockenboerna. I rotarne åter aflägga föreståndarne räkning för sina kommittenter och insända endast en allmän öfversigt deraf till fattigstyrelsen i socknen. Genom anförde stadgande, att sockenkassan skall understödja rotarne, om utgifterna öfverstiga ett visst belopp, har man gjort detta system någorlunda drägligt; men på samma gång äfven skakat den grundval, hvarpå hela systemet hyvilar. Denna är fruktan för dryga afgifter, hvilken visserligen hos de fleste manniskor kan vara en kraftig driffjeder att söka tillvägabringa en väl inrättad fattigförsörjning, men tillika, om man lemnar den lösa tyglar, snart organiserar ett bellum omnium inter omnes, ett krig icke allenast mellan de olika rotarne, utan i ännu högre grad mellan de fattige och understödsgifvarne. De betalande i hvarje rote blifva så få, att hvarje tillökning i de fattigas antal och hvarje förbättring af deras beqvämligheter öfvar ett betydligt inflytande på afgifternas storlek. Förhållandet närmar sig det ursprungliga tillståndet, då ingen officiell fattigvård fanns; men med den betydliga skillnaden, att nu tvång inträdt i stället för sannt medlidande; att fruktan och icke kärlek längre diktera besluten, hvilka också komma att vittna derom. Man skulle alltför litet känna menniskorna, om man trodde det möjligt, att öfverallt, eller ens i flertalet af rotarne, finna på en gång kloka och menniskoälskande personer, hvilka såsom fattigföreståndare på egen hand iakttaga den rätta medelmåttan mellan stränghet och flathet, samt ledas af ett rent nit för de fattiges väl. De fleste skola snart ledsna vid de fattiges och de förmögnares ömsesidiga klagomål, och då de alltid hafva största intresse af att stå väl med sina grannar, samt dessutom icke på 2:ne år kunna uträtta särdeles mycket för de fattige, skola de snart öfvergå till en ytterlig stränghet mot dem, hvilka för sig sjelfva eller sina barn möjligen kunna i framtiden besvära fattigvården. I allmänhet måste deras åtgärder inskränka sig till det negativa eller att säga nej! till allting. Ty den som tror, att invånarne i en by lätteligen skola kunna öfverenskomma om verksamma åtgärder mot fattigdomen, eller att enigheten är i samma mån större som samhället är litet, eller att allmän anda. sunda åsigter och förmåga af uppoffring för det allmänna och för efterkommande lättare skola göra sig gällande i en by, kanske endast bestående af råa bön-!