Aftonbladet – 14 juni 1847, sida 2

Han, som under vandringen dit tänkt på att säga så ; mycket, hade nu ingenting att förkunna. j På fruns anmaning tog han plats, och satt der lika blyg, tafatt och brydd, som då han i skolan hade fått bannor af magistern. Hans stumhet väckte ett fint småleende på Amalias läppar, och ett fräckt grin på Britas. Den nyläringen!!!... tänkte de båda. 1! Brita tog ordet: Men, herre Gud, hur skall det gå med fruns resa? j Jean skiftade färg; hans ögon flammade till. I Den kan ju ej företagas nu! svarade han häftigt. i MLikväl måste den det! inföll Amalia med nästan ännu mattare röst, än förut. Vill ni då beröfva er lifvet? utbrast Jean. Ack, om jag varit så lycklig! hviskade Amalia, liksom för sig sjelf. Nu inträdde åter igen en djup tystnad. Deras ögon stodo fästade på hvarandra; endast så tyck-tes samtalet fortsättas. Den unga qvinnan var så intagande, så skön; hennes Ibliekar brunno under de sänkta ögonlocken. Jean var nära att hvarje ögonblick falla till hennes fötter; det oaktadt såg han kall, stel och brydd ut, och, om hans känsla ej gifvit sig luft genom en kortare andedrägt, hade man kunnat anse honom för en påklädd marmorbild. Amalia beledsagade åter med suckar några klagande ord, men snart sjönk allt tillbaka i en lång paus. I Omsider väcktes Jean ur sitt drömmande tillstånd af pigan, som inkom och frågade om frun orkade stiga upp till middagen. Han rodnade och såg på sitt ur; klockan var tolf. Hade hans förvirring i detta ögonblick tillåtit honora jatt betrakta de båda qvinnorna, i synnerhet Brita, så skulle han, trots sin oerfarenhet, hafva darrat vid denna anblick ... så girigt lystna blickar fästade de på uret. Men han såg ingenting. Han begrep blott ej, hurt trenne timmar redan kunnat förflyta; han tyckte sig hafva varit der blott en half. Han steg upp, för att gå; frun bjöd honom qvar; hab tvekade, men beslöt slutligen att göra våld på sig och lemna henne. : sOm jag ej fruktade att uttrötta ert tålamod ... sade hon, då ban nalkades, för att kyssa hennes hand, Ack, säg!, ropade han häftigt.