SETON, EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET. ANDRA DELEN. Jean, som hade ämnat att utan dröjsmål följa pigan var tankspridd och gaf bakvända svar. Slutligen ur stånd att kufva sin otålighet, skyndade har sig att affårda honom så fort som möjligt; men jet som mannen var i begr pp att gå.... Jean hade ock fatal sir hatt... så inkom kommerserådet sjelf, som på lång tid e besökt fabriken. Jean bleknade: men den stränga afhängighet, hvari han blifvit uppfostrad, g.orde det möjligt för honom att betvinga sin förtrytelse. : I parentes sagt, bade vål Amalia ej kunnat önska sig större framgång, än dessa på hvarandra kommande hinder; ty ja flera dammar, desto starkare flod. Hur står det till med dig, min kära Jean?, frågade komme:serådet. Mår du inte bra?... Jag fruktar, att du anstränger dig för mycket med att arbeta. Du är ung, du behöfver då och då förströelse, och du vet, alt jag ej nekar dig den. För den ädle gifves intet pinsammare, ån oförtjent beröm. Jean visste bäst sjelf, huru han de sista månaderna missbrukat sin fars förtroende, Han blef lika röd, som han nyss förut var blek; för att säga något, svarade han: Troligen förkylde jag mig litet i går aftons... jag har ondt i hufvudet och ämnade mig just nu ut att hämta frisk luft.s Gör det, min gosse! Jag skall imellertid, tillika med måstaren här, gå ner i febriken; jag har ej varit der på så länge.n Detta vågade ej Jean tillåta. Han kände för väl sin fars skarpa blick, för alt ej frukta, att hans uraktlåtenhet genast skulle blifva uppäckt. Det ver således nödvändigt att han följde med, för at afleda fadrens uppmärksamhet ifrån det, som var mest eftersatt; men, Januarikylan till trots, brände marken som äd under hans fötter... han föreställde sig Amalia döeode... fruktande att aldrig mer få återse henne. Det är en afgjord sanning, att ett enda afsteg ifrån pligtens bana drager tio andra efter sig. ) Se A. B. 4 99-102, 108, 108, 109, 411, 115, 118, 116, 118—121, 432 och 133,