Skall det vara något mera? frågade Kajsa. En kanna öl! kan du inte begripa det, din arma dj—-? röt fältväbeln. Dj—— har jag aldrig varit och arm kan han vara sjelf! svarade Kajsa och snodde af ut. Ursäkta då, min engel lilla! bara det går! skrek fält väbeln efter henne, fattide i bränvinsflaskan och fylld glaset åt sig. Skål gossarl ropade han, och slukade den förfärlig supen så glupskt, som om den blifvit slagen i öppna sprun det på en tom tunna. De andra, annars vana att lyda af subordination, följde nu genast och så frivilligt som möjligt hans exempel. Tag er smörgås, bussar ... fan! här är bara två knifvar. Gör ingenting, herr fältväbell svarade Modig; kunde kung Carl äta tummgås, så kan jag göra så med. Han började nu ådagalägga sin förmåga att i nyssnämda vackra konst täfla med den store konungen. Det var sant, herr fältväbel, få vi inte krig snart ? utbrast Räf. ,Hvarför frågar du det? Jo, krig är bättre, än den här eviga garnisonstjensten. Det är visst värdt, att du talar om den eviga garnisonstjensten, du, som är rika karlen, som hvar månad får pengar från mor din, och hvarken fryser eller svälter. Ja, om jag kan begripa, hvarför du blef gardeskarlb yttrade Modig. . Har du inte hört det ordspråket: att, far och mor till förtret, skall jag aldrig bli folk? Der har du skälet! Men, fan ta mig, gick inte hoppet att få slå ryssar med i beräkningen. Farfar och farmor, ser du, de voro finnar, de. Med platt nöd kunde gubben rädda sin hustru och sin son, som sedermera ble far min, förstår du. Han ver ett litet barn då, och aldrig glömmer jag, när mormor min talte om, huru ryssarne foro fram i Ypperä by i Pyhäjocki socken, der farfar bodde. Der blefvo 420 menniskor stekta vid eld af näfver eller halm, tills köttet brann till en svart skorpa, hvilken afskrapides med en sopqvast, och åter piskades till stora valkar och stektes, tills menniskan dog. Somliga hingdes med bakbundna armar 3, aln från marken. Bakugnen eldades röd och bakbundna menniskorna kastades nakna dervti). Och se, då svor jag på, att när jag blefve karl en ging, så skulle jag lappa ryssarnal, pe Fr . 2 Fants ,Utkast till föreläsningar öfser Svenska historien, 5:e P: 146.