och uselhet, utan ock ifrån själens, den som dock alltid är den svåraste och oftast utan tvifvel enda orsaken till all annan. Denna tanke är ju så enkel, dess: mening så innerst enlig med andan af Christi menniskokärlek predikande evangelium. 1nogen lag, intet bud, ingen blygsel, ja till och med ingen bättringens allvarligaste föresats sätter eljest gräns för det onda och skyddar den svage för återfall: det skall vara öfvertygelsens kraft om något bättre, som omsider skall förmå den förnedrade, att icke beprisa och försvara sjelf sin förnedring. Men hvar skall han få den, om icke genom andras, sina bättre andeligt lottades, sina ännu icke så hårdt bepröfvades hopp och tro och kärlek till något bättre. Uti denna allmänna, frivilliga skyddsförening från ala laster och öfverdåd, ej blott från dryckenskapens, såsom hos nykterhetsförbunden, hvem skulle väl tveka att lemna sitt biträde? Hade väl den någon gnista af menniskokärlek, som icke försökte åtminstone, om han kunde vara till räddning och hjelp för den drunknande och innebrände? Välan! här är en nöd, svårare än vattnets och eldens! Kunde väl den slutligen, som icke vill afiåta ens från den egna onda lustan eller lasten, sägas vara utan all sjelfanklagande skuld för den dolk, som allestädes på gatorna och i kemmet hotar hans lif, om sedeslösheten fortfar; nej. ty han höjer ju den sjelf hvarje dag mot silt eget hjerta. Hållom derföre samman, vänner! hvar och cn med uppmärksamhet på eget hem, räddande andras. Hållom s mman, sen på saken, men ej personen! Hvad gör det väl hyem det var och huru han hette, som höjde uppmaningsropet, — bade han ens något namn eller intet. Rädden J allena, rädden hvad räddas kan: allt annat vike här för det stora målet. SOSERENTTEAENETAEE Må Sr et Till Redaktionen af Aftonbladet! Uti Aftonbladet för den 3 dennes förekomma några rader, som upplysa att ibland en mängd bagare 12 blifvit i polisen pliktfällde för försäljning af undervigtigt bröd. Det är rätt och billigt awvt prejeriet näpses, men hvarföre förtiger Aftonbladet namnen på desse gynnare — eller skola alla bagare betraktas lika? — Dagbladet iakttager äfven härvid all tystnad, och man vore färdig tro, att tidningarnes polisreferenter blifvit inmjölade på det de tiga skola. — — Af Aftonbladet väntar man sig annat, och man hoppas derföre att genom Aftonbladet få se saken i sin rätta dager. —T.— Red. har ej kommit ait fästa uppmärksamhet vid ofvanstående, men skall närmare efterhöra saken i polisen. ETT DRÅP PÅ EN BERUSAD. Måndagen d. 43 Juli 4846 kl. 40 f. m. begaf sig Jon Svensson från Åby i Flisseryds socken, Stranda härad uti Småland, tillika med drängen Carl Carlsson dersammastädes, till Mönsterås köping, belägen 4 V, mil från hans hemvyist, för att sälja ett lass bräder. Jon hemkom icke under natten. Sådant förundrade väl till en viss grad hans hustru, Maria Carlsdotter; men som det någon gång förut händt, att han utöfver den tid, han lofvat återkomma, uteblifvit från hemmet, fästade Maria icke synnerlig uppmärksamhet vid hans frånvaro. Följande dag om morgonen fick hon af en vid namn Bäckström den bedröfliga underrättelsen, att mannen tidigt på morgonen af vägfarande funnits liggande illa slagen å vägen nära Hobhestorps by, och af dem blitvit införd till en enka vid så kallade Springarebacken i närheten af Hobbestorp. Detta hade Bäckström hört ar några bönder från sistberörde by, som han råkat på vägen. Längre fram på dagen hemforslades den slagne. Tåget gick långsamt och man hemkom till Åby först i solnedgången. Jon var illa slagen jemväl i hufvudet, sanslös, och endast en rosslande andedrägt gaf tillkänna, att lifvet ej flytt bort. Man ansåg alla åtgärder med läkemedel onyttiga och man underlät dem. Den 45 om morgonen afled Jon. Enkans misstankar vände sig emot den aflidnes svåger, bonden Petter Nilsson från Kafverhult. Denna hade nemligen för några år sedan ingått borgen till bankodiskonten för den öaflidne och fått sota derföre. En förlust, för hvilken enkan likväl ansåg honom blifvit godtgjord. Detta oaktadt, hade likväl Petter vid flera tillfällen yttrat sig fiendtligt om Jon och jemväl hotat honom till lifvet, och trodde enkan, att Petter nu antingen sjerf eller genom annan verkställt brottet. Ransakningen företogs inför Stranda häradsrätt i Mönsterås. Carlsson omtalade, att han och Jon följts åt hem från Mönsterås. Afresan skedde kl. 44 på aftonen. Jon var då något drucken. Om denne i Mönsteräs träffat någon af dem, hvilka sedan blifvit såsom banemän tilltalade, visste ej Carl. Hemresan skedde på dett sält, all de sutto sidleds på trenne lösa å vagnen upplagde bräder. Carl körde och satt således på främre delen af vagnen, samt Jon der bredvid. För att fasthålla en medhafd korg med sill, som de hade emella: sig, höll Carl sin venstra arm och Jon den högra trädda genom handtaget afkorgen. Straxt efter det Carl och Jon farit förbi Möllstad by och då de icke voro mer än ,, mil aflägsnade från Mönsterås köping, upphunno de Andreas Johansson och Petter Olsson i Ingebo, hvilka färdades fram med hvar sitt par oxar. Då de förre färdades desse förbi, yttrade Andreas Johansson, att de borde taga sig till vara för Petter Nilsson, hvilken han råkat i Mönsterås och hvilken dervid skulle yttrat sig ovänligt om Jon Svensson. Denne förklarade sig då icke hafva att frukta något af Petter, emedan denne af honom utfått sin rätt. Utan att sedermera med någon sammanträffa, foro de förbi Fälle by, belägen , mil frå. Mönsterås, och nalkades Hobbestorp, som ligger på !, mils afstånd från nämnde köping, och genom hvilken byvägen till deras hem, Åby, löper. Sedan de helt sakta färdats uppför en backe, hvaröfyver vägen leder till byn, och farit förbi hemmansegaren Nils Janssons ena gård, samt kommit midt för dennes till venster invid vägen befintliga. bränneribyggnad, träffades Carl Carlsson af ett så svårt slag i hufvudet, att han afdånad föll af vagnen. Då han, utan att veta huru länge han befunnit sig i sådant tillstånd, uppyaknade, fann han sig liggande bredvid vägen på venstra sidan om densarmm2. Då Carl Carlsson återkom tiil sans, var allt tyst omkring honom. Smärtan af såret i hufvudet erinrade honom om att han blifvit träffad af ett slag, utan att han visste hyilken tilldelat honom detsamma. Slaget hade råkat honom bakifrån och visade, att gerningsmannen försåtligt smygande honcem öfverruriplat. Carl Carlsson, som kände sig mycket utmattad af blodförlusten och icke såg till hvarken Jon eller hans häst och åkdon, förfogade sig öfver gärdesgården, som omhägnade en, bemmanssgaren Lars Jonsson i Hobbestorp tillhörig trädgårdstäppa, cch fram till den1 dar han fär aft ola