Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 1

pelsens mångfalldighet; alt jag är född att beherrska den öfriga verlden, genom företrädesrättigheter, dem ingen vågar bestrida; att jag kan lyfta mig öfver solen och under jorden; alt jag kan tänka, känna, hoppas och älska — kan icke sllt detta uppväcka stolthet? Och lägga vi härtill: att hvad en menniska gör förträffligt, icke är hennes verk, utan att en sådan gerning kommer sig af ett företräde utaf nåd, men utan redskapets ringaste förskyllan, så bör det ju göra samma menniska stolt, att hon, framför så många andra, blef utsedd till ett verktyg uti en bögre band, och att hon rättvisade förtroendet, det bästa hon förmådde. Stolthet kan således vara den vackraste ödmjukhet. Men — ditt skälmska småleende, Amianina, tycks svara mig: att du anser mina skäl för idel klingande paradoxer; visserligen granna ech hänförande, liknande såpbubblor, uppkastade i luften, stiganda skimrande och färgrika, som de. Ack, du kommer då ej ihåg, att du just genom denna liknelse gifvit mig rätt i mitt påstående om stoltheten; ty, du vet ju, att bubblan måste-blifva en tår, innan den genomgått sitt öde; så. måste stoltheten förgråta, innan den saligt får le. Är menniskan ej sjelf en såpbubbla i hoppets seiheriska rike, och blir hon ej först, när Guds andedrägt blåser på henne, en glädjetår i ljusets ögal Men jag vill berätta dig en händelse. Som du förmodligen vet förut, står Francesco Franeia uti konsthistorien, såsom en af grundläggarne af den s. k. Bolognesiska Skolan. Eget var med Francia, att han först vid fyllda fyr,