Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 1

oo Mm U—--—-————-——-—-—--—--—-———— Nn på mig, låler Jag den en tid hvila i djupet vt mitt hjerta, att der utveckla sig. Finner jag derefter, att denna utveckling skänker mig förnöjelse, att den, så till sägandes, förlyckligar mig, då låter jag idten gestalta sig sjelf, och när så bilden blifvit fullt klar — då anförtror jag honom åt duken, utan att ändra ett drag. Så måste tanken först idealisera sig, och sedan nedstiga på fårgernas regnbågsbrygga att förklara sig helt. Andra, åtminstone de fleste konstnärer handla ej så; de framställa allt hvad dem förekommer, utan att pröfva hvad det är. En s nn målare blir blott den, som stänker ädelt och känner varmt. Liksom skydraget suger upp vattnet med egen styrka, så skall han med egna krafter draga till sig naturens oändliga inspirationer, men sedan sprida dem ut i förklarade bilder omkring sig, liksöm vattenpelaren återger vattnet åt jorden. Men det är ej nog att följa naturen; han får endast från henne låna hvad som är älskvärdt, friskt och kraftigt. Se, på mina skapelser! finns på dem ett drag för mycket eller för litet, något, som ej är sanning? Per Dios! jag ville väl se, bvem som skall öfverträffa mig i kärleken till det sköna — och, just med anledning häraf, öfverträffa. mig att med trohet återge en tanka af himmelskt ursprung. aDet der är mycket sagdty uttryckte sig Giovanno Riberto, gemenligen kallad gratiernas ynglingp. Må vara att det kan låta som stolthet, men det är sant, och lika så fullkomligt, som att jag är stolt öfver Guds godhet emot mig. Ha — skall en skicklig man vara förnekad att