Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 1

FRANCESCO FRANECLIA. (SKIZZ AR ALBANO.) Vi talade en gång, Amianina, om stoltbeten; du kunde eller ville då icke begripa mig, när jag sade: att äfven detta skryt öfver sitt eget jag stundom kan utgöra en billig rättvisa mot sig sjolf. Du såg på mig med dina stora och tankefulla ögon, såsom ville du invända: nu försvarar du blott ditt eget öfvermod. Men det vill jag alldeles icke, utan inser och erkänner min egen obetydlighet, min oförmåga att blifva något just särdeles mera, än jag är. Och dessutom, min vackra tviflerska, är stolthet ej detsamma som öfvermod, åtminstone ej alltid. — Stoltheten kan vara. positiv och nega-. tiv; i förra fallet är den en löjlig svaghet, som blåser upp sig och merendels spricker — t. ex. när Xerxes trodde sig kunna näpsa hafvet me-. delst att piska vågorna, när eremiten Peter förklarade att kristna kyrkan var den. enda saliggörande, när Napoleon inbillade sig kunna börja, en ny tidräkning från och med sig sjelf, o.s.v. . I andra händelsen kan stoltheten vara en blott. och bar okunnighet om något bättre, men äfven ett öfvermått al ren och helig invärtes säkerhet; en skiftande fantasi af förnöjsamhet; en öfverspänd själaglädje öfver. det oändligt myckna af godhet och skönhet, som Försynen låtit falla på en menniskas lott. Vissheten t. ex. att veta sig vara utgången ur famnen af det högsta fullkomliga, en stråle utsprungen ur, kärlekens aldrig nedgående sol, att ingen förintelse kan göra anspråk på mig; att jag, såsom men-: niska, är det vackraste praktexemplaret af skaj I I I