Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 1

fattar och återger skönhet och kärlek, den ka? vara stolt öfver sin förening med det högsta Det var nu en af dessa aftnar, som tyckas vara stumma af andakt. Lugnet hade utbredt sina händer välsignande öfver luften, jorden och vattnet. Francia hade, omgifven af några sina lärjungar, gått utom staden till ett af sina favoritställen, Villa Bianca, och der i det ångande och sammetsmjuka gräset satt sig ned vic brädden af en förbirinnande å, der forellerns lekte och silfverglänsande boppade mellan neckblommorna, som höjde sina hvita och gula kalkar åt Jjuset. Se, huru herrligt solen förklarar sin nedSång, sade Francia, och pekade åt vester. Den, som kunde så måla, den som blott fick doppa sin pensel i ditt flytande guld, du aftonrodnad, tillade han med en suck. Mången säger i Bologna: att du lånar dina färger af högre makter,, afbröt Enrico Bellano. Visserligen gör jag det, Enrico; emedan allt, hvarmed vi skola uttrycka det sköna, måste lånas ofvanifrån, svarade mästaren. Fader, du har gjort konstens utöfning till en verklig Gudstjenst,, yttrade Fernando Ruscolo. vÅtminstone — återtog gubben — har jag aldrig börjat eller slutat mitt arbete någon dag, utan. att först och sist hafva anförtrott den heliga Guds Moder mina bekymmer. Detta är orsaken, hvarföre mina målningar äro så omtyckta och äfven förtjena att vara det, emedan ingen beder förgäfves till Madonnan. Jag vill äfven upprigtigt bekänna: att jag mera målar med själ, än med hand. När en id inverkar