Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 1

tio år fattade penseln. Han hade förut rikligen slagit sig ut med grafstickeln och ansågs för sin tids utmärktaste guldarbetare, så att konungen i Frankrike lät honom gjuta medaljer åt sig. Detta arbete tyckte Francia blef alltför poesi-a tigt; nej, jag vill gifva åskådlighet åt tankarna som kretsa i Min hjerna, och låta dem flyga ut, såsom frigjorda, himmelska sångfoglar — sade han för sig sjelf och grep med stadig hand om penseln; inhemtade, genom flitigt studium, färgernas hemlighetsfulla harmoni sinsemellan, spände sin duk och öfverlemnade resten åt sitt snille. Det svek honom ej. På några år hade målaren vunnit en sidan betydelse, att hans taflor betraktades som bildande mönster. Från Bologna, öfver Florens och Rom till Neapel flög hans konstnärsrykte; man företog ordentliga vallfärder till hans atelier, att der knäböja för skönhetens uppenbarelser. Den allmänna förtjusningen drog målaren in uti sin hvirfvel; han började jemnföra sina alster med andra mästares, och rättvisan tillhviskade honom härunder: att ingen täflare fanns. Då blef Francia ödmjuk, d. v. s. negativt stolt; han tyckte sig skåda Guds finger, huru det pekade på honom och sedan på den väg, han borde gå. Och Francia gick! Men framför honom gingo smakens och skönhetens fotbevingade englar, och de hviftade öfver den paradisiska vägen sina brinnande facklor, från hvilka nedföll; ett regn af stjernor; och de skimrade mellan gräset och rosenbuskarna, såsom vore hela marken öfversvämmad af små skinande lysmaskar. Och efteråt kom Sanningens Gudinna med sin hvita fana, och på duken stod tecknadt: den som rätt