garebergen. Han gick omkring och busaden för alt spåra efter, hvarest det fanns någon förtryckt, iy hvar förtryckt var magisterns vän — och förtryckta fattas ej i dessa trakter, der tretton menniskor lika ofta bo i ett. rum, som vid Drottninggatan och Skeppsbron. en menniska bor uti tretton. I samma mån Bokvurm fördjupade sig i de nyssnimuda trakteraa, drog han sig undan från sina finaro bekantskaper. De bland det bättre folket, som ännu mindes honom, skakade förnumstigt sina hufvuden och ytirade halftögt: att det skulle; väl icke dröja så särdeles linge förr än han blefve hamubuse self. . Som litet barn kom Bokvurm händelsevis att en gång göra elt besök på Stockholms södra korrektionsiarättning. Pan fann bland de mårga hundrade der inspirrade fångar en ung sjutton års vsceker gosse, som stod flitigt öfver silt arbe:e, ehuru en tår då och då fuktada hyfrelin — ban var newligen snickare. Den lille Bokvurm frågjade hvad ondt ynglingen gjort. Man svarade: intet. Då gick det kring i gossens hufsud. En menniska fingslad, som ej gjort något on1t? Duet var helt annorlunda än han läst i kalesesen och hört af marama. Man sade honom väl, att ynglingen var försvarslös, mäcn deraf blef han icke stort klokare; han bara frågade i sin enfald, om rågon hund eller häst var försvarslös. Detta förnekades. Den lilla Bokvurm gjorde då sin första syilogism: när ett oskäligt kreatur icke piskas eller hudflänges om det saknar egare, bör icke heller: e7 menniska oförvunnen plågas och in-. spärras för det hon saknar husbonde. Men