Aftonbladet – 4 juni 1847, sida 2

illmänna tänkesättets makt. Huru skall då proble-. net lösas? och huru skall Regeringen kunna ståj! ill svars vid nästa riksdag, om resultatet af det irbete, som en, utan tvifvel efter impulser från Rezeringen, vid sednaste riksdag af Rikets Ständer begärd och af Regeringen sjelf sedermera sammansatt kommitt, under förste ministerns ledning, fullgjort, visar sig föga tillfredsställa någon opinion, in mindre utgöra ett på principernas basis stödt helgjutet system, hvilket kan såsom sådant försvaras, utan fast hellre ett slags amalgam af alla möjliga konstitutionella och inkonstitutionellå systemer, af hvilka det ena ej sällan upphäfver det andra. — — — — Imedlertid lärer väl Regeringen, om icke förr, åtminstone. vid och under nästa riksdag, hinna att på ett ojäfaktigt sätt öfvertyga sig om angelägenheten, i första rummet för Regeringen sjelf att tillvägabringa en representationsreform i nationel mening. Ty, hvad hjelper det nu Regeringen, om hon vore aldrig så populär hos menige man, hvad bjelper det henne att hafva gjort åtskilliga sociala reformer af vigt och att hafva förberedt ännu vigtigare i denna riktning? Icke tillvinner detta Regeringen en säker och bestämd majoritet inom den nuvarande representationen, hvars enda rörelsehjul är de olycksaliga förstärkta utskotten? Står icke Regeringen ändå mellan två eldar, med Adel och Preste-. stånd å ena, samt Borgareoeh Bonde-stånd å andra sidan, och huru svårt, ja, omöjligt är det icke att längre bibehålla jemnvigten dem emellan? Ett bestämdt steg i denna lifsfråga, vi mene representationsreformen, blir således nödvändigt å re geringens sida, om hon längre skall kunna undvika att kastas emellan partierna, i stället för att besegra och stå öfver dem, hvilket dock är en regerings kallelse; ty hvarje regering, som eger en fast majoritet, står i sjelfva verket öfver partierna (? D och behöfver aldrig vara slaf af något, så vida hon inom sig hyser verkliga statsmän. En bestämd majoritet inom representationen, som uttrycker det upplysta allmänna tänkesättet, är således inom det konstitutionella samhället det första och oundgängligaste vilkoret för möjligheten af en mera framträdande politisk och social verksamhet hos regeringen. Och huru skall väl Sverges regering vinna denna på annat sätt, än genom en förändrad representation? Huru skall nationen få en regering, som kan rätt tillfredsställa henne, och med säkra steg framgå i tidens rigtning, så länge regeringen saknar snart sagdt den politiska möjligheten af representationens stöd? Derföre upprepa vi, dels att så vida regeringen verkligen vill hemta sitt stöd från folket, måste hon söka det i en förbättrad representation, dels att om folket verkligen vill ega en styrelse, som handlar i dess anda och efter dess anvisning, måste det förena sig om att arbeta för vinnande af ett sådant ändamål. — I denna dagens tidning yttrar sig Allehanda om een förhoppning man under de sednaste veckorna af kommitteens förra sammanvaro gjorde sig af det s. k. sasmmanjemkningsförslaget, men tillägger dervid följande lämpliga argumenter ad hominem åt hr justitieministern: Emedlertid och då hr Justitie-Statsministern, å Regeringens vägnar, icke intresserade sig för någon sammanjemkning eller förlikning, utan tvertom lärer låtit förstå, att detta vore att anse såsom ett upprifvande af förut fattade beslut, så tillkom den bedröfliga händelsen, att kommittten, med 9 röster mot 6, beslöt att qvarblifva vid de äldre besluten. Vi kunna således omöjligen dölja den öfvertygelse, att, om hr JustitieMinistern arbetat för det ifrågavarande föreningsprojektet, så hade detsamma utan svårighet gått igenom, visserligen till mycken förargelse för de ultrakonservative eller dem, som ingen representationsförändring önska, men till stor heder för kommitteen, till glädje för landet och kanske aldra mest till fromma för Regeringen, som derigenom ställt frågan på en fast grund och då med trygghet kunnat öfverlemna henne att i lugn utvecklas i framtiden. Allehanda yttrar derefter om de förväntade reservationerna den önskan, att de icke måtte gå för Ingt i detaljer, utan väsendtligen omfatta endast hufvudgrundsatsernar, bland hvilka en synnerlig vigt ligger på beskallningsrätten: Bland dessa ligger en synnerlig vigt uppå frågan om utöfvandet och fördelningen af beskattningsrätten de båda kamrarne emellan — en fråga, som, efter vår bestämda öfvertygelse, afgör ett blifvande representationsförslags öde, förslaget må i öfrigt vara huru antagligt som heldst, och regeringen må iandra delar göra rätt många liberala koncessioner åt den stora grundsatsen af allmän valrätt; blotta misstankan, det meningen kunde vara att åt regeringen inrymma ett större inflytande i beskattningsfrågor, än hon för närvarande eger, eller att så inrätta beskattningsmachineriet, att det skulle bero på lottspelet i en nämnd, uti hvars utväljande regeringen, genom af henne utsedde ledamöter, i viss mån deltagit, vore tillräckligt att göra ett sådant förslag omöjligt, äfven med upphäfvande af ståndsinrättningen och inrymmande af utsträckta politiska rättigheter åt folket. Och att detta icke ens är underkastadt tvifvel, derom borde hr justitieministern närmast varit i tillfälle att upplysa kommittåen, då vi supponera, att H. E. icke kan sakna kännedom, ang. det allmänna tänkesättets både inom och utom riksstånden, konstanta orubblighet i detta fall. Dessa yttranden från Dagl. Allehanda kunna icke annat än väcka en förtjent uppmärksamhet. Skola de äfven vinna något gehör hos Regeringen och dess doktrirärer i ko mitteen? — Uti Dagbladet för i går förekommer en längre, väl skrifven artikel, om den sista adliga ulnämningen, hvilken deri skarpt censureras såsom ett mindre lyckligt tecken på den politiska horisonten. Artikeln är märkvärdig i sig sjelf genom det cförställda, fastän humana enråk. cam råder deri och får måhända en ökad