Aftonbladet – 3 juni 1847, sida 3

KSV St NVS el Om farbror tillåter, sade han, afbryta vi a detta ämne, der våra åsigter äro så olika och,D ,)tillade han, fattande sin hatt, sedan jag nu funnit, att farbror mår väl, vill jag icke längre Malta besvärlig., Som du vill, brorson. Min mening har icke I Varit att såra dig, utan endast att göra dig uppmärksam på, att du gjort ett stort misstag i dina begrepp om umgängeslifvet. Tycker du I imedlertid att det är. roligt, att slita. ut din ungdom med bara visiter, så önskar jag dig en god fortsättning; men för all del bry dig icke om att offra någon gentillesse på din farbror, Iden gråhårige stofilen,, ty det är sannerligen Jatt skjuta bort sitt krut på en kråka. Vill du deremot skänka mitt gamla hjerta en angenäm fröjd, så sätt mig helt och hållet utom ceremonielet. Kom till Mig, utan krus, när du känner dig hågad dertill, och hvilken timma på dagen som helst; du skall då få se, att jag icke alltid är så tvär och sömnig som nu. Farväl med dizl Kiliander aflägsnade sig, till hälften förargad och till hälften småskrattande öfver den besynnerliga gubbens långa lexa; denna visit var, för dagen, hans sista. Men åter steg solen ur östervågor upp, åter började menniskorna sina sträfvanden uppför lifvets stora besvärsbacke, och sorgen och lycI kan, fröjden och smärtan, flärden och dårskapen vaknade ånyo. Vid middagstiden mötte några glada vänner brodren Kiliander, som — kilade öfver Norrbro. Se det var bra, att vi träffade dig, utrepade en af vännerna, vi äro i afton några kamrater tillsammans, och vi hoppas, att vi då också få se dig! Du skall finna idel raffinerad fröjd och munterhet, samt en deliciös Jamaikapunschy tillade en annan. Ursäkta mig, mina kära vänner, svarade Kiliander, jag måste i detta fall, ty värr, neka mig att följa min egen böjelse; min afton är redan upptagen, och, för skötandet af högst vigtiga angelägenheter, är jag nödsakad att försaka ert lockande tillbud., Stackars Kiliander, han gjorde nu också en uppoffring; han ville så gerna roa sig en smuls, men, principen var gilven — han skulle gå på visiber.