——ve VS — IA ill och med korsa sig sjelfva, liksom den skef-. ;gdes blickar. Kiliander hade just nu det vär-. liga förehafvandet, att försona sig med sitt öde ch, hvilket redan bör gifva oss en fördelaktig anke om hans förmåga, han tycktes lyckas väl, y skuggorna, som fördystrat hans panna, klarlade så småningom. Slutligen uppreste sig den: ange mannen med en viss ädel stolthet och tilltalade sig sjelf under en inspiration af klas-! sisk högsinthet: i Ingen svaghet, Kiliander! Det är endast ge-! nom uppoffringar, som vi förädla vår styrka, och den, som aldrig lärt sig att försaka, är icke, värd att kallas man.... Visserligen skulle det varit trefligt att fått tillbringa denna eftermiddag bland de muntra vännerna och med gladt skämt uppfriskat sinnet; men man har högre pligter att sköta, pligter, som bildningen ålägger oss. Man lefver icke endast för att roa! sig; egoismen måste undertryckas, ty det gifves för menniskan ett värdigare mål, än att lefva ensamt för sig sjelf, sina egna nöjen: det är att äfven lefva för andra. Nåväl, ingen tvekan, raskt till verket !, . Sedan Kiliander. styrkt sitt mod med dessa ädla tankar, slog han sig ner vid skrifbordet, framtog en portfölj och började sitt arbete. Men hvaruti bestod då egentligen detta arbete? Kanske hade han någon embetsskrifvelse att författa, något betänkande eller någon juridisk akt att uppsätta? Kanske skref han ledande politiska artiklar för någon tidning? eller kanske Reflexioner öfver National-museum och Byggnadskonsten i Sverigen? eller tilläfventyrs var hans talang af sådan beskaffenbet, att den rörde sig på andra sidan linien, det vill säga i följetongens region? Nej. Kilianders sysselsättning var af helt annat slag. Den papperslunta, som han nu med tankfulla blickar gran skade, och i hvilken han med pennan gjorde sina anteckningar, liknade på en gång en kommendör-rulla och en contobok; det var nemligen hans visillista. Denna visitlista utgjorde ett i sitt slag högs intressant dokument. I första rummet uppto; den namnen på alla familjer inom Kiliander: