Aftonbladet – 31 maj 1847, sida 3

Hageifelt, den der i öfverlastadt tillständ å allmänt ställe förde oljud, i förvar, men som härvid, dels genom sin åtgärd att fatta tag i Hagelfelts halsduk och omvyrida den, så att ansigtet blifvit blått, dels derigenom, att han tilldelat denne ett slag under hakan, måste anses hafva öfverträdt hvad horom i tjensten anbefalldt blifvit, dömdes, jemlikt 4. kap. 7 S Utsökn.B. att böta två månaders lön. Förre verkmästaren Tjäder, mot hvilken äfven angifvelse i målet skett för det han skall sökt förmå den vid uppträdet den 21 församlade folkmassan att med våld taga Hagelfelt ifrån polisbetjenterne, samt för det han, efter att hafva blifvit kalkad till kongl poliskammaren för att i målet höras, med smädeord öfverfallit polisbetjeningen, blef i förra afseendet frikänd, men bötfälldes i det sednare till 3 rdr 46 sk. Ett par andra personer, som biträdt polisbetjenterne . med Hagelfelts iförvartagande, men dervid mer eller mindre våldsamt sig förhållit, fälldes till böter för gatufredsbrott. — En ryss, född i Mohilew, och en polack, från Warschau, voro nyligen tilltalade vid Stockholms kämnersrätt för det de stulit en hud från en garfvare på Kungsholmen. Ryssen plirade med ögonen och förklarade sig icke hafva reda på någon annan hud, än sin kamrats. Polacken erkände deremot att han, med vetskap af-dess stulna beskaffenhet, af ryssen emottagit en hud till förvarande. Ryssen frikändes, polacken fick några dagars fängelse vid vatten och bröd. — För kämnersrättens första afdelning inställdes för några dagar sedan en ung 20-årig flicka, Lovisa Ulrika Nordström, med vackert och reguliert, ehuru något enfaldigt ansigte. Hon har förut tjenat dels såsom uppasserska på ett ångfartyg, dels på en krog. Under vistandet på sistnäninde ställe, hade hon blifvit tilltalad och dömd för hussnatteri. Hon var nu åter anklagad för tillgrepp samt för åtskillige bedrägerier. Tillgreppet bestod uti 6 st. näsdukar, som hon tillegnat sig vid tvättinrättningen vid Ragvaldsbro. Hon hade dock fått dem af misstag, förmälde hon, ty vi voro flera der på samma gånga Näsdukarne begagnade hon, men då de blefvo smutsige och hon åter begaf sig till Ragvaldsbro,. ville oturn ej bättre än att f. d. innehafvaren äfven ditkom och igenkände så väl sina tillhörigheter som Nordström. De öfrige angifvelserna voro följande: Hustru Blomqvist berättade att en dag i Mars månad till henne inkommit en person, mycket lik Nordström, och helsat från en fabrikör L. samt anmodat Blomqvist att der spisa middag. , Det skulle komma mycket främmande och herrskapet behöfde mycket s Ifver, men som de ej hade tillräckligt hemma, begärde det att få låna några skedar af Blomqvist; hvilken äfven, med anledning häraf, utlemnade fyra till budet. Blomqvist begaf sig vid middagstiden å väg till fabrikör L:s, som väl, då hon kom så der, i middagshugget, bådo henne stanna qvar till middagen, men dock sågo något förvånade-ut. Blomqvist ser sig omkring, finner inga främmande der och kan icke begripa hvartill allt silfret skulle be gagnas. Sina egna skedar ser hon ej heller och börjar nu misstänka att något kanaljeri är med i spelet. Hon tar dristigheten till sig, den ena frågan följer den andra och resultatet blir att kon finner sig vara en objuden gäst och sina silfverskedar i röfvareklor. Under tiden, medan Blomqvist rustade sig redo till den stora bjudningen, hade skälmen pantsatt skedarne å assistansen, hvarifrån Blomqvist sedermera fått återlösa dem för 43 rdr bko. Nordström nekade, hon ville visst icke bestrida att så passerat som Blomqvist berättat, men det hade varit någon henne mycket lik person, som troligen föröfvat sveket. En liten 44-årig flicka, som vid tillfället närvarit, igenkände dock bestämdt Nordström, som likväl ändå nekade. Hos juveleraren Lundqvist-på Hornsgatan hade Nordström, under helsning från fru Smedberg i hvars hus hon förut varit, inställt sig och begärt hemfå ett par örhängen, hvilka -hon ock bekommit, men sedermera aldrig afhörts. Detta erkände Nordström. Verkgesällen Borell, hos skräddaren Olsson, förmälde, att i Mars månad Nordström, under helsning från notarien Smedberg, hvars ärenden Borell förut sett henne gå, infunnit sig hos honom på verkstaden och anhållit att få hemtaga ett västtyg på prof, emedan busbonden ämnade låta göra sig en väst. På det denne måtte ega så mycket lättare att välja inlade Borell ett sidenoch tvenne sammetsvästtyg, värde tillsammans 20 rdr bko och öfverlemnade dem åt Nordström. Då likväl icke något kom tillbaka, började Borell ana oråd och gick upp till notarien Smedberg, hvilken icke härom egde minsta kännedom. Borell fordrade naturligtvis ersättning af Nordström, men var i det hela någorlunda belåten, emedan han sålunda fått sig en dugtig minnesbeta för icke oskäligt pris. Afven detta erkände Nordström, västtygen hade hon försålt till en skräddare för 5 rdr. Den uppgifne skräddaren hade dock förgäfves af polisbetjeniovgen blifvit eftersökt. i Hos möbelhandlerskan J. Carlsson hade en person, lik Nordström, i enkefru Wahlgrens namn tillnärrat sig ett syskrin. Härför nekade den tilltalade och någon bevisning härom kunde icke åvägabringas. Gelbgjutaren Mobery uppgaf: alt någon dag på vintern, medan han sjelf var borta, hade Nordström inkommit till hans hustru och förmält att grefvinnan Fersen ville hafva en ljuskrona lagad och derföre önskade att Moberg någon dag komme och besåge densamma; derjemte ville hon hemfå ett par spelbordsstakar, som skulle köpas, om de voro passande. Stakarne lemnades genast och mannen skyndade, så snart han härom fått underrättelse, till grefvipnan, men erhöll der till sin stora förvåning det svaret, att grefyinnan icke hade någon söndrig Jjuskrona, eller efterskickat några stakar. Dessa blefvo imedlertid borta och Nordström säger sig härom icke ega någon kännedom. Såsom bud från fru Yggberg hade Nordström infunnit sig hos guldsmeden Fernlund och anhållit att få köpa 2:ne guldringar, hvartill dock penningar ej blifvit medskickade. Fernlund, som kände det uppgifna namnet, anade intet ondt, utan lemnade ringarne. Då han sedermera afskickade räkning, ville likväl ingen vidkännas den, enär inga ringar bekommils. Detta brott erkände Nordström, under förmälan att hon försålt ringarne till en henne obekant person för 3 rdr 48 sk. rgs. Hos mamsell Brille hade hon, äfven i annan persons namn, tillnarrat sig ett par strumpor; på flere andra ställen hade hon värl gjort försök, men misslyckats. 44-åriga flickan Nordell, som för tillfället ombesörjt försäljningen i sin matmoders brödförsäljningsbod, berättade, att någon dag i Mars hade Nordström inkommit til henne och med helsning från fru Yggberg, som bodde i grannskapet, anhållit att få hemtaga för 4 rdr bröd. Nordell biföll och utlemnade brödet, men började misstänka att det stode orätt till, då hon såg att Nordström icko medtagit något att heniföra brödet uti, utan lade det i förkat -— fd ke AA PR —-— G Oh Ma MAO mr fn Kn ja bör OR CR ct PE RR FR ma OK ue CR — on 0 — mr ml m-—-— Fr —— i ra mika Ekre OT mc om ed redig -—-— Rh mm VM Om mm CN. OM —O ba nEotT En EK Kate OG