Aftonbladet – 29 maj 1847, sida 3

rande, betraktade dem under ett ljuft småleende, och, liksom ban haft svårt alt skiljas ifrån så trogna hjertan, qvardröjde han några ögonblick, tryckte sin bror sakta i sina armar och försvann, upplösande sig i ett ljuft blomdoft. Detta förnummo ej de båda lyckliga; de hade af tjusande drömmar blifvit införda i en himmel af outsägliga fröjder. : Men Kärleken och Hymen möttes några ögonblick derefter i det nyförmälda grefliga parets präktigt utsirade sängkammare. Hymen betraktade dem med sorgligt allvar. Kärleken sade: pbär är jag hämnad! Han lyfte sina hvita vingar, småskrattade sjelfsvåldigt och flög sin kos. Med tårad bliek bortvände Hymen hufvudet, suckade och försvann ... q Charlottes bröst återljöd medvetslöst den försvinnande engelns suck; grefven väckte sig, såsom han sjelf tyckte, med ett... hånskratt... , Slut på första delen. RA CARL von ZEIPEL. — Zi ————