Aftonbladet – 27 maj 1847, sida 2

ASA VV SANNE komministerboställe; de tycktes vara boningar af matt silfver med rike fransar och infattningen af kristaller. Den smala skogsranden åt hafssidan företedde i synnerhet en grann anblick. : Träden stodo öfverhöljda af hvita blommor, och de djupa skuggorna under dem liknade gångar till ett feeripalats, i hvilket vintern sjelf residerade. Betagen vid anblicken häraf, nalkades Albertina fönstret. I detsamma kastade de nyss komne skärkarlarne alla sina bloss i en hög i snödrifvan och uppstämde sången om Herodes. För den unga brudens inre syn framsväfvade, vid dessa dystra toner och vid skimret af den liksom brinnande snön, fasansfulla bilder, förkunnande endast olyckor och brott, och ur skogen framskymtade botfulla gestalter. Men, innan hennes aningar helt och hållet hunnit bemästra sig hennes fantasi och väcka den tankan, att de kunde vara svåra förebud på hennes bröllopsdag, hade visan tagit slut och man började sjunga en julpsalm. Då upplöstes och försvunno de dystra fantasierna, såsom skuggor vid solens ankomst; framtiden låg åter klar och blomsterströdd för hennes blickar. De förstkomne sångarena hade nu bortgått, för att på S:t Staffans dag och å hans vägnar vattna och traktera sina folar för andra gången. De nykomne gästerna inbjödos, drucko äfvenledes sin gode prestfars skål, och bådo, alt Gud för deras skull måtte låta honom till det minsta blifva nittio år gammal. Vårt yrke, sade de, vär hårdt och mödosamt. De fleste af oss omkomma på hafvet. Hvem har väl nånsin, som ni, tröstat och hjelpt de förlistas enkor och faderlösa små? Ja, Gud låte kära far få länge, lärge lefva! Det är allas vår önskan. Dermed skiljdes de från den rörda kaplanen, men de vände sig ännu en gång-om i dörren och tillade: Om vi komma igen i qväll, så få vi fälle dansa med den vackra bruda? TJUGUFEMTE KAPITLET. Knappt hade ljudet af skärgårdskarlarnes röster hunnit bortdö och skenet af deras ånyo tända bloss försvunnit, innan ett starkt klingande af bjellror hördes och grefvinnans kammar, ungfru, den näpna Lisette, kom uppsvängandes på gården. Hon satt i en grann bredsläda, körd af fru grefvinnars egen kusk. s Faster Malla skyndade att emottaga den vigtiga damen. Kära frul sade. hon till fru Flodman, hvad tycker run väl? hon, likasom bruden, står i sådan nåd hos grefinnan, att hon befallte, att en af hennes platåer med sina lockor skulle tagas med!, z