Aftonbladet – 22 maj 1847, sida 3

Men, oaktadt den skenbart lyckliga framgången, bedrog sig dock Grönstedt i hufvudsaken. Han hoppades nemligen, att Jean skulle kunna lockas till sysslolöshet , såsom det första grundliga steget på lastens bana. Men tvärtom! Jean fördubblade sin verksamhet, sträfvande efter att vinna penningar, de, enligt hans åsigt, mest osvikliga medlen att realisera en inbillad Iycksalighet, hvilken han ansåg sig kallad att utbreda öfver folk och land. TJUGUANDRA KAPITLET. Vi återvända till Gustaf och Albertina. Glada hade sommardagarne ilat förbi våra håda älskande, och om, vid hågkomsten af sin mor, Albertina då och då känt en tår perla ned öfver sina kinder, så var den mer alt anse såsom en välgörande dagg på liljorna der, än såsom vittnen till outplånlig saknad. En fader eller moder förgäta ej förlusten af sina barn på denna sidan grafven. En son deremot glömmer småningom i kärlekens armar mistningen af sina föräldrar. Äfvenså den ömmaste dotter, så framt ej dagliga olyckor erinra henne derom: hennes sorg är ej rotfast; minnet deraf slocknar snart under älskarens eder och ömhetsbetygelser. Men tror man derföre, att Albertina endast lefvat af kärlek, ej gjort något annat sommaren igenom, än vid sin älskares arm vandrat på Östersjöns stränder, så bedrager man sig. Flitiga som. svalorna, då dessa draga ihop till sitt lilla bo, hade de båda älskande, hvar på sitt håll, varit strängt sysselsalta med arbete till sin blifvande bosättj I å ning. a helgons dag, första söndagen i November, skulle de ungas äktenskap från predikstolen förkunnas). Så praktfullt; som den dystra årstiden det tillät, uppsteg solen ur hafvets sköte; vädretävar så stilla, så lugnt, att icke ens ett löf nedskakades ur de gulnade, nästan härjade trädens kronor. S ;rgen efter föräldrar eller dem, som voro i deras stad och ställe, bars då för tiden ett helt år. I dag skulle likväl. den djupa sorgdrägten afläggas. AJbertina valde en vit nettelduksklidning. — (Forts.) ) Den tiden medgafs ej lysning till äktenskap hvarken unden påskfastan eller adventet, som ock kallades julfastan. N ( ( CARL von ZEIPEL. !