Aftonbladet – 21 maj 1847, sida 2

— Svenska Minervas nuvarande spiritus rector, den bekante f.d. utgifvaren, som härom lagen yttrade sig för nödvändigheten af ett exportförbud, nemligen på det viset, att han förklarade Regeringen vara den, som ensam måste taga på sill ansvar, om brist uppstode, har imedlertid nu efteråt funnit, och i gårdagens nummer yttrat, alt vår styrelse under behandlingen af spanmålsfrågan gifvit nya prof afsin babituella brist på förutseende och beslutssmhet. Hade den, menar han, så utrikes, som inom landet, följt ställningen och affärernas n.ång med tillbörlig uppmärksamhet, och redan pi slutet af förra, eller början af innevarande bår vidtagit de åtgärder, som då kunnat och pbordt vidtagas, så är det sannolikt, att ett expportförbud icke skolat behöfvas,. Imedlertid önskar han, att den lexa, som händelserna nu våt benne gifvit, lärde henne alt litet mera se på sakerna och den lefvande verkligheten, än ppå döda, allmänna satser, och att något mera ptänka på landets behof, än på sin popularitet 0. Se V. Hvilka omdömen som helst kunna visserlisen vara likgiltiga när de komma från en så Argusisk källa, och från en skriftställare, hvilken nyss förut så träffande, fastän omedvetet, skildrat sig sjelf uti omdömet om en enge!sk uäidning, som för sin versatilitet är allmänt föraktad och förtjenar att vara det; men i alla fall kunne vi ej neka att det förefaller vidrigt, att höra dylka exklamationer som dem vi här ofvan citerat, enär de innehålla bara ovett, utan bevis e!ler motivering, ja, till och med utan någon uppgift, hvari den klandrade bristen på förutseende skulle bestått. Är det kanske Minervas mening, att Regevingen skulle förbjudit bränvinsbränningen ifrån årets början, innan någon ännu kände, till bvilken grad spanmålsförråderna i Tyskland voro uttömda, och då en sådan åtgird, utom det afbrott den hade gjort i en stor mängd personers enskilda hushållning, säkert hade åstadkommit en stark nedtryckning för en tid af spanmåilspriserna, till stort förfång för landtmannen, utan alt öndå sedermera hafva kunnat hindra den höftiga stegringen och spanmålens utförande ur landet, i all exporten fitt fortgå. En sådan åtgärd hade icke haft annan följd, in att de, som nu antingen realiserat sin spanmål och potatis genom bränning sjelfve, eller sålt dem tll andra bränvinstillverkare, i alla fall då hade måst sälja för att skaffa sig penningar; och varorna hade öfvergått i spanmålsbandlarnes händer till ett vida lägre pris, än som nu varit fallet. Om således Minerva syflat på ett bränningsförbud, så är dettydligt, att rennes enmärkning är lika trånghufvad och cpraktisk, som språket är ilsket och opassande. Det kan nog finnas andra och tillräckliga anedningar till opposition på det politiska gebieet, der vederbörande i flere fall synas ganska itet afvika ifrån det gamla systemets fotspår, tan att man behöfver söka dem i orättvisa anrepp. Men i sidana saker aktar sig nog Mirerva för anmärkningar, med undantag tilläfventyrs af sådana, som kunna förråda vissa peronliga antipatier. Likasom för att följa det gamla ordspråket: ildrig en dumhet till hälften: Jamais sottise , demi, har f. d. utgifvaren i samma nummer fven gjort ett genialiskt påhitt angående orsacn, hvarföre Afionbladet förordat exportförbuet. Förklaringsgrunden är, att den erkändt örstes, (såsom Minerva benämner A. B.)åsigter denna fråga komma cendast af personlig rädsla