Aftonbladet – 21 maj 1847, sida 2

Kommerserådet sade bokhållaren, att hvad han klagat öfver ej var sannt, och antydde honom allvarligt, att aldrig mera framkomma med något kligomål emot kommerserådinnan. En stund stod Berg handfallen, förfogade sig derefter ner på sin kammare, och träffade der, liksom det af ödet varit så bestämdt, sin vän Grönstedt, som vandrade fram och tillbaka på golfvet. Hvad fattas dig, kära bror? frågade denne, efter ömsesidig helsning. Hvad fattas dig? Du ser så allvarsam ut? Jag har rönt en gruflig... gruflig otacksamhet! svarade Berg med sin vanliga, halfhviskande, gråtmilda röst. Jag har blifvit för gammal i gåle ... och... hvad herrn ej vill... eller kan... eller ... här mumlade han något som ingen kunde höra, men som väl skulle betyda... vågar det skall hustrun göra. Sapperment! — tänkte Grönstedt — nu får jag dig kanhända att tala! Ja, ja, sade han högt, det går så till här i verlden! En gammal trotjenare sparkas bort, utan afseende på gjorda tjenster . . . : Och jag... jag, som för hans skull... mumlade Berg. Grönstedt andades knappt, af fruktan att förlora något enda ord... men Berg teg. Fältväbeln sökte uppreta honom med erinringen om hvad Berg varit för Asplundska huset... Men... vare sig af instinkt... af fruktan för egen fara... eller af liknöjdhet att vara i Asplunds hus, sedan han fått en syssla i perspektiv... eller för att följa den maximen, om hvars gamla anor han dock säkerligen ej hade minsta aning ): lef med din vän, som kunde han blifva din ovän... Bergs mun var förseglad. Ville Grönstedt ej helt och hållet förfela sin plan, så måste han akta sig för att väcka några misstankar hos denne den misstänksammaste menniska under solen; han måste låta sin nyfikenhet fara. Han kastade derför om: Gud vare lof, att jag för min del ej mera behöfver frukta någons kapriser! utropade han. . ) Bias, en af Greklands sju Vise, hade tagit denna sentens till valspråk.