Aftonbladet – 20 maj 1847, sida 2

JEVER SR VASifRr If TIATEEUE Ge MT MINDRE TEATERN. Fru Eriksons benefice på mindre teatern, i går aftor, kan i allmänhet sägas hafva iyckats ganska väl, både för recett-tagerskan sjel! som njöt af ett godt hus, och publiken som fick göra bekantskap med Figaros Dotter. Denna femakts-komedi, af Mölesville, hör väl til intrig-styckenas bekanta och temligen breda genre inom franska dramatiken; men man kan icke neke, att den utmärker sig fördelaktigt genom ett ständigt underhallet, nästan alltid st:gande intresse. Hufvudpersonen, den parisiska modekrämerskan Aspasie (fru Eriksson), visar sig som en person af högsta inflytelse i staten: hon ligger inne i alla familje-intriger, hon stifiar äktenskap, och hon tillsätter embetsmän, i synnerhet inom miliären, ifrån kaptener ända till öfverstar och generaler. Mode-boutiquen är blott en förevändning; men hennes eceatliga makt utgår från fruktan hos de personer, hon vill sätta i rörelse till.sina förslagers genomdrifvande, att se en och annan af sina hemligheter genom Aspas:e upptäckta, om de ej göra henne till viljes: Ryktbar genom allt detta, har hon slutligen som ordspråk fått namn af Vigaros Doiter. Den intrig, som denna gång b: finner sig under Aspasies händer, hvälfver sig kring en ung, rik och älskvärd flicka, Celine (m:U B-rgnehr), hvilken råkar vara pupill åt en nedrig skurk, generalproviantmästaren Saint R cant (hr Malmström), hvilken enligt den i romaner och dramatik vanliga förmyndare-metoden vill bemäktiga sig sin pupills förmögenhet genom att tvinga sig till hennes hand, oaktadt hon älskar en annan, gardeslöjtnanten Edmond (br Swartz), och af honom varmt älskas tillbaka. Hr Edmond är tillika Saint-Reants broder, och för egen del en så klen personnage, att han visserligen icke skulle hafva kunnat omintetgöra kabalen emot Celine, om icke Aspasie fattat trådarne. Man får tillstå, att denna modiste utgör typen för slughet, oförskräckthet, rådighet och fyndighet. Visserligen öfverstiger händelsernas utveckling temligen mycket det vanligas gräns, såsom det inom konsten, och särdeles komedien, merendels måste göra; men håller sig dock alltid inom det möjliga, hvilket således är nog. För att ej minska nöjet hos den del af publiken, som ännu ej sett pjesen, men som säkert skall skynda sig att göra det, vilja vi ej afslöja den vidare; men kunra dock ej afbålla oss ifrån att i förbigående såsom särdeles pikant nämna scenen emellan Åspasie och underdirektören vid krigsministeren hr Duperron, då hon förmår denne höga embetsman att göra Edmond till kopten i stället för Victor dHerigny (br Stjernström), åt hvilken sjelfva fru Duperron (m:ll Frösslind), till följe af en dyrbar kaschmirsshawl, nödvändigt vill iörskaffa denna befordran. Den kostlige Duperron spelas af hr Torsslow med vanligt mästerskap. En annan scen, som också i hög grad spänner uppmärksamheten, är Aspasies uppvaktning hos förste konsulns gemål, Josephine (w:ll Lindmark), för att förmå henne af Buonaparte utverka Edmonds befordran. : Fru Eriksson gaf sin roll med finess och natursanning. När hon först visade sig, emottogs hon af publiken med flera gånger repeterade applåder, och framropades vid rpjesens slut. Näst hr Torsslow syntes hr Malmström såsom Sant Reant vinna priset för sitt i sånning ganska goda spel. Före Figaros Dotter gafs en liten s. k. Monolog-vaudeville i 4 akt, öfversatt från franskan och kallad: En Natts Väntan. Blow en enda person uppträder: det är en ung fru, som vänfar på sin mans återkomst från en maskradbal, och under tiden utgör rof för många plågsamma misstankar, hvilka dock slutligen upplösa sig i ljusare föreställningar. Rollen är vacker och ofta naiv, ehuru icke ny till sin uppfinning; den utföres af m:ll Lindmark på ett rätt förtjenstfullt sätt. Hon visar sig väl sentimental; men detta hör i denna roll just till uppgiften. Musiken, komponerad af hr Ahlström, anslog genom behagliga melodier.