Aftonbladet – 20 maj 1847, sida 2

HERR PROFESSOR NILSSONS FJERDE FOREVBA LÄSNING. Efter utseendet var auditoriet denna. afton. detsamma som sist; likväl tycktes damernas antal ännu något större. Vid inträdet i salongen torde mången sannolikt ha igenkänt bland de för aftonen uppsatta planchefigurerna såsom gamla bekanta från professor Nilssons Komparativa Etnografi, — afdelningen om den ,Skandinaviska Nordens Ur-innevånare,. Man såg här i stort afbildade samma gamla vapen, fiskredskap, hufvudskallar, m. m., som det, och sådana de träffats i bottnen af våra torfmossar, sjöar och kärr, eller i de kummelgrottor, dem nordens äldsta invånare bebott, och de griftkummel, hvari de jordfästat sina döda; äfvensom dessa kummel voro här afbildade. Men hvad som måste ännu mer ådraga sig den inträdandes uppmärksamhet var åsynen af sjelfva originalerna: de verkliga och omedelbart ur grifterna, mossarne, 0. 8. V., upptagna tusenåriga och mångtusenåriga qvarlefvorna af den tidens och ännu äldre verldsperioders djur. Man såg här skallen efter en i forntidens Skandinavien lefvande Uroxe, om hvars jettelika storlek man kunde göra sig ctt begrepp, då man fann längden emellan hjessan och näsbenets slut gå till nära en aln, och de ensamt återstående qvekarne, eller kärnorna till hornen, nära så långa, men tjockare, än hela de fullständiga hornen på vår tids bufflar. Af en här uppgräfd Bisonoxe sågs en dylik qvarlefva, och på andra boskapsskallar kunde man igenkänna urstammen till flera i vår tid mycket bekanta raser, såsom Korlhornsrasen, Ayreshiresrasen, den Kulliga o.s.v... Jemte dem befunnos de ståtliga hornen till forntidens Elgjar, Eronhjortar och Renar, kranier efter de på samma tid här lefvande Rofdjur och Hundar; slutligen visades ett par fragmenter, bestående blott af tänder, efter det nu mera utgångna Mammuthdjuret, eller den primitiva Elefanten, hvilken äfven lefvat i vår nord, men hufvudsakligen på den tiden, då der ännu fanns ett mildt klimat, och hvars afkomlingar tyckas fortlefvat i samma trakt, slägten efter slägten, till dess landet höjt sig så småningom till fjell och begrafvit detta slägte jemte de öfriga organiska varelserna, under sina moräner eller laviner, bland hvilkas rullstenssamlingar dessa sällsynta öfverlefvor anträffats. Förutnämnda allegater till aftonens föredrag antydde att professor Nilssons lektioner nu stå på öfvergången från det geologiska fältet till det etnografiska. På det förra kastade hr Nilsson blott en återblick, med anledning af mammutdjurets tillvaro så långt fram i tiden, att det kunde falla som offer för moränernas is och rullstenar. Han erinrade om det oförändradt bibehållna mammutdjur, som i Siberien träffats inbäddadt under en ismassa vid Lenaflodens utlopp, och anmärkte att det icke, som elefanterna i tropiktrakter, var hårlöst, utan försedt med en god pels emot kölden, och alltså kunde lefva ganska väl i ett hårdt luftstreck; likasom han upplyste att man i östra Siberiens kalla trakter ännu träffar kungstigern, hvilken för icke längesedan troddes endast kunna lefva i Hindostan och andra lika varma länder. I sammanhang härmed anmärktes, att djuren i allmänhet få, småningom och under följande ättleder, sin hårbeklädnad afpassad efter luftstrecket; sålunda blir den i Arabien tunnhåriga hästen lurfvig som en björn i norra Skandinavien, och hunden likaså; medan den sednare, likasom svinet, blir naken under tropikerna; 0. s. V. Såsom inledning till kunskapen om de menniskostammar, hvilka underolika tidehyarf efterträdt hvarandra i vår nord, föredrog talaren den indelningsgrund till menniskorasernas urskiljande, som blifvit uttänkt af professor A.Retzius, och nu mera är antagen :bland vetenskapsmännen öfverallt, samt beror på olika hufvudskålsformer. De uppsatta afbildningarne föreställde dessa formers två hufvudafdelningar: korthufvudena (brachycephali) och långhufvudena (dolichocephali,). Til de förra hörde den stam, som först befolkat norden