Aftonbladet – 19 maj 1847, sida 3

Helgeandsholmens behörighet och behof, at först företagas till städning, synes oss alldeles gifven; men man må derjemte ej söka dölja för sig, att det är omöjligt, att få något verklig: anseende åt ett Museum på Kyrkholmen, de plats icke finnes för en redbar facad eller en skicklig förgård, eller ett öppet tillträde, hvarest man på lagom afstånd skulle kunna se byggnaden; ty att, för detta ändamål, hålla sig i båt på strömmen, lärer väl i alla fall icke vara den väg, som kan begagnas af den stora massan befolkning, hvilken skulle njuta af, och bildas till sin smak med, byggnadens detalj-former, sedde i en blick, hvartill efter byggnadens storlek fordras icke för stort och icke för litet afstånd, samt hvilket genom optiska skäl icke kommer att ske hvarken på Kyrkholmen eller från Slottsbacken. i Winterbladet, som i sit nya stånd söker alla tillfällen att — man kunde säga — skälla, har kallat kältringaktigt,, alt vi gjort anmärkning öfver den granna flaggan, som man sagt oss vara på den inlemnade museir:tningen. Vi ämna ej vexla glosor med Winterbladet; men vi anse oss höra underrätta dess redaktör, alt det icke skäligen kan räknas för en småsakp), att sätta en flagga på byggnads-ritningen ; emedan det betyder, såsom vi tro, att byggmästaren icke älskat, celler icke förstått de geometriska skönheterna i byggnads-linierna — eller förstått att med dem göra intryck; utan nödgats, för att tillfredsställa sitt öga, taga sin tilklykt till denna — pcpperets utstyrsel. Tro oss! vi medgifva rätt gerna ritningens författare all artistisk förmåga, och vi älska till och med högeligen hans pensel; men vi låta icke inbilla oss, att en rätt allvarlig architekt skulle på sin ritning hafva bortblindat byggnadens former med en flaggas: dessa sednare må, för sig, vara så mjuka och så vackra som heldst, för målningen. Men hvarföre nöjer sig byggnads-kommitteen med sådana småsaker, och sådan barnlek??? Vid uppförandet af Louvrens facad, för Hvilken byggnads gång Winterbladet ålagt oss att göra historisk reda, var också en kommitte, eller en konselj, som den hette, tillförordnad. Den hade ministern Colbert sammansatt, och Biondel, i sin architektur, uppräknar den sålunda: Claude Perrault (berömd physikus, mekanikus och naturalist, samt Vitruvii utmärkte kommentator) hvilken hade gjort ritningen, Le Vau, konungens förste architekt och en ganska stor praktikus, Lebrun, konungens förste hofmålare, och som icke var obekant med någon af de sköna konsterna, och Charles Perrault, broder till Claude, förste sekreterare vid kongl. byggnaderna, hvilken var nämnd till sekreteraren. Vi kunna mera direkt, men kanske för mycket fritt, öfversätta detta med namnen på ledamöterna i den svenska museikommitteen. Tänker nu vår kommitte verkligen att bygga något det ringaste, innan ens någon ritning blifvit granskad, eller den bästa möjliga vunnen? Winterbladet upprepar beständigt, att man bort anmoda blott en utländsk arehitekt om ritning till vårt museum. Förstår då bladets redaktör icke, att en mästare i hvad konst som heldst, dock ieke tager allt på hyllan, såsom man siger, och att det händer honom att stundom sjelf göra svaga verk. Exemplet af Serlio och Bernini, hvilka sjelfva föredrogo sina medtäflares ritningar, framför sina egna, visar i klaraste dag fördelen af allmän täflan. Endast med täflan uppkommer ock den stimulus, som drifver förmågan till sin högsta höjd. Några briljanterade porträtter, mer eller mindre, måtte ha platt intet att säga, för sin kostnad, emot vinsten af täflan. Vi sluta här med Winterbladets rätt tänkvärda ord, i det ofvan citerade numret: Museibyggnadens grund är icke pålar, icke sand, icke lera; den är och förblifver — Riksens Ständers beredvillighet att bevilja anslag. Oe