Aftonbladet – 17 maj 1847, sida 3

Hade grefvens bjerta varit tillgängligt för någon ädlare känsla, skulle Charlottes oskuldsfulla, kärleksrika och, i betraktande af den uppfostran hon fått, blygsamma uppförande hafva rört honom; men, i brist på känsla, hade han. så mycket större förråd på granna ord. Under det vagnen rullade Drottninggatan uppföre, yttrade han: Huru förtjust är jag ej öfver att hafva hunnit målet för mina önskningar! Jag får på en gång för publiken ådagalägga både min kärlek och min rättighet alt som min bl:fvande maka föra Charlotte an!... Men... ett moln skymmer äfven denna dagens glädjesol... Du är så tankfull, min älskade! Skulle denna dag, som utgör min sällhet, ej tillika göra din?... O, min Gud! Antoine! hur kan du vara så grym? ... Jag, som älskar dig så högt! Nå väl, min älskade, jag tror det! Men likväl... det är någonting dystert, som rufvar öfver ditt hjerta ... förgäfves söker du dölja det... min makas själ måste ligga öppen för mina blickar! : Han betraktade henne med ömhet, tryckte sakta hennes hand... och... hvilken flicka anar väl svek hos sin älskling? ... helst då presterlig välsignelse ör så nära att helga deras band?... Charlotte berättade allt, hvad hennes bror sagt henne. Det var ej mer än det grefven ville veta: igeltanden stack fram... han hade svårt att dölja sn förtrytelse ... lutade sig ut genom vagnsfönstret och ropade till kusken: kör på! Att denna dumma, blyga och förlägna pojke — tänkte han — skall kunna, ej allenast ana, utan genomskåda mina afsigter! Likväl återtog -han snart det yttre skenet af lugn, och medgaf till och med, att Jean i allmänhet hade rätt. Ty, forifor han, intet väcker till den grad de storas harm och löje, som att se någon ur hopen, uppkommen till stor fortune, brösta sig och tro sig jemngod med dem, hvilka leda sina snor igenom sekler. Men min Charlotte har för mycket förstånd och finess att göra sig skyldig till ett narrahtigt högmod. Imedlertid torde du, å andra sidan; ej böra visa för mycken ödmjukbet... du får aldrig glömma, att du kommer att bära det glänsande namnet Adelbeim! Par bönheur är min syster dig bögeligen affektion-rad ... hon har länge utgjort hofvets prydnad... följ i allt hennes råd... låt henne bilda dig, och innan kort skall stora verlden hafva glömt, att du ej alltid burit ett frejdadt namn! — (Forts.) Ål ; CART. von ZEIPETL.