Aftonbladet – 15 maj 1847, sida 3

MON Sattonekanaervisnipg emot den kyrkiuga O eltålsamheten och ett visst presterligt partis en P Isidigbet, då man deremot i England ännu må Iste kämpa för att åt folket eröfta sjelfva sa ken. i 5 BEA , I Frankrike lemmar staten icke barnunder r visningen åt hvem -om helst, utan låter sjelf -Iskolor, som äro öppna för alla och hvaruti all Sltillgår publikt, meddela denna undervisning hvilken är en helig pligt emot den fattige. E I särskild embetsmannakorps, tillsatt af staten gilver, utan afseende på barnens religiösa ställ ning och utan att i dem se annat än tillkom mande sämhällsmedlemmar, åt dem hela dei skatt af kunskaper, som är godt för staten at hvar och en besitter. . I England är statens verksamhet i detta fal ingen. De särskilda religionssekterna draga för sorg om de barps undervisande, som ti!lbör hvarje af dem. En följd blir, att de mindr Isysselsätta sig med att bilda barnen till kunni jlga menniskor och medbörgare, ön lydiga sekt r l anhängare. Propagandans intresse utgör dera 5 I hufvudsak, och den skönaste seger, de etter uIsträfva, är att kunna underhålla denna religiö Ji:ver, denna sektanda, som i England uppen barat sig på meetings och genom upplopp mo! katolikerna, men i Irland genom muskötsalvo; Jemellan katoliker och protestanter. Hvilketdera är väl mera öfverensstinimande med samhällets väl och med virt tidehvarf allmänna sträfvande till menniskokärlek och in. hördes fördragsamhet? Hvilketdera gör med. borgare bättre och mera uppmärksamma på andras rättigbeter? Skall man föredraga en naItionaluppfestran, som afser kunskapers bibrngande, eller en uppfostran till sektväsende! Detta är, när man går till ämnets botten, hvz:d som utgör tvistefrågan emellan upplyste och liberale män i begge ländern, å ena sidan, samt Frankrikes ultrakatoliker och Englands fanatiska protestanter, å den andra: på båda stränderna af kanalen strider man för eller emot tankefriheten och den religiösa toleransen. Endast tänkarne fatta den theoretiska sidar Jaf folkundervisningens stora fråga; massan sysselsätter sig blott med det praktiska deraf. I praktiken upplöser sig detta i tvenne underordnade frågor: bör staten blanda sig uti den offentliga undervisningen? och af hvad beskaffenhet bör, i sådant fall, statens mellankomst vara? Månne de religiösa sekternas frivilliga åtgärder förslå att förskaffa engelska folket en tillröcklig uppfostran? eller är dess sndl:ga associationers förmåga otillräckl:g för uppfyllande af ett så stort åliggande? Denna preliminärfråga är längesedan afgjord. Förgäfves skulle de systematiska fienderna till statens mellankomst försöka tillsluta ögonen för den klara sanningen häraf: ett enda faktum är rog för att besvara dem, nemligen, att, efter fjorton års ihärdiga bemödanden, tredjedelen. af barn ännu fortfar att icke sätta foten i någon skola, ej en gång i någon söndagsskola. Lord Jobn Russel har förklarat detta i sittande parlament. Statens mellankomst, em gång erkänd för oundgänglig, hurudan bör den då vara? Skall staten blott och bart sätta sig ned och vara kassör för utbredarne af vissa andliga trosläror. och för aftynande sekter, hvilka till en stor del fördöma upplysningen? Eller skall den, i utbyte mot den hjelp den gifver, åt sig fordra rätten att bevska och styra de skolor, som icke skulle kunna ega rum. utan dess understöd? Det är svårt ait bestrida välgöraren rättighebeten att kontrollera användandet af sina gifna tillskott. Således, eter att i fjorton år hsfva emottagit statens penningar, begära de: protestantiska sekterna, i det de nu på en gång återkomma till det s..k. Voluntary-systemet, att staten ej måtte blanda sig i barnundervisningen, icke ens för att gynna den, utan öfverlemna allt åt enskildas frivilliga nit. Staten — säga de i våra dagar — skulle genom sin mellankomst erhålla en inflytelse, hvaraf den slutligen skulle kunna göra ett inkonstitutionellt bruk. För öfrigt har den ingen rätt att använda minoriteternas penningar till underhåll för majoritetens barn, och tvertom; den måste således lemna hvar och en åt sig sjelf, för att sörja för sitt och de sind. Det bör ingalunda vara svårt att finna, hvar det rätta ligger i detta hänseende, fastän det icke är så lätt att tillkämpa sig det ifrån presterskapets och sekternas herrsklystnad. Om man nemligen blott vi!l iakttaga den behöriga skillnaden mellan statens och kyrkans serskilda bestämmelser, så :skall man finna, att staten eger både rättighet och förbindelse att sörja för sina medlemmars bildning för detta lifvets behof g:nom skolorna. Presterskapets bestämmelse åter är, att vårda religionens sak genom lära och lefverne. Iskttager man blott denna skillnad, så skall man äfven inse, att skolan bör vara ett, kyrkan ett annat, antingen en statsreligion finnes eller icke. Ifrån denna synpunkt utgår äfven nu Regeringens plan för allmänna undervisningen i England, men möter det häftigaste motstånd från klericiets sida, som deruti ser ett intrång på en makt, hvilken fasthålles mera fsnatiskt, i samma mån som hvarje bekännelses läror fordra mera blind tro och är fiendtlig emot upplysningen. cv mKJLJE 167 (Införes på begäran.) Då egaren af den fastighet vid Brunkebergs torg, intill hvilken nu en nybyggnad skall företagas, sett sitt handlingssätt, rörande ifrågasatt öfverlåtande af en del utaf förenämnde fastighet till den byggande grannen, i Aftonbladet klandradt och mot sanningen orätt framstäldt. becäres rum i bladet för mne