Aftonbladet – 14 maj 1847, sida 2

högsta förvåning; sedan kastade hon sig vårdslöst i soffan. Men Jean, som nu öfvervunnit sin förlägenhet, fortsatte lristigare: Ånar du inga svårigheter, inga bekymmer? Förutser Ju ej de förödmjukelser, du hopar öfver dig af dina blifvande slägtingar, som skämmas för dem du genom blodsbandet tillhör ?) Han tystnade och såg frågande på sin syster. vÄr du tokig, Jean? utbrast hon häfugt. Hvad menar du? ... förödmjukelser öfver mig? ... Antoine... gref Antoine har försäkrat... gref Antoine har sagt ... pHvad försäkrar icke en fästman? Men gref Antoine har aldrig för dig kunnat säga, hvad han inom sig måste medgifva, att nemligen hans familj rodnar för denna förbindelse, eller... Du är en söt flicka, Charlotte!... ännu sötare ändå, om du vore densamma du för bara ett år sedan var;... men menar duy det oaktadt, att grefven friat till dig, om han varit rik, eller om du ej haft en half million att gifva honom? ... De förnäma äro alla af samma ull; de anse sig vara skapade af ett helt annat ämne, än vi; kalla de oss icke, åtminstone sins emellan, för roturierer, pack? ... och sjelfva det höfligaste ordet ofrälse... är ej det i grunden en förolämpning? ... sjelfva deras förödmjukande nedlåtenhet, är derf ej det mest sårande af allt? Anse de ej alla embeten af någon betydenhet sig allena tillhöriga? ... Jag hade länge sedan beträdt en annan bana, än den jag nu måste framtråka, om icke detta förhållande öfverallt mött mig. Fins det någon president, som icke minst är baron, vore han ock så dum som min stöfvelknekt? Och vi ofrälse måste kräla i stuftet, så framt vi ej vilja krypa eller köpa oss till ett von framför, eller en stjerna, en hjelm eller creutz efter namnet. Hvad har jag att göra med allt det der? Jo, ganska mycket! Du är ofrälse och blir grefvinna, blir en nagel i ögat på medlemmarne af ditt nya stånd, och ett föremål. för afund hos dem af ditt gamla. Jeans ord började göra intryck på systerns hjerta. Som hon af naturen var begåfvad med temligen godt hufvud, hade ej de förnäma näsrynkningar och axelryckningar, då bön vid sin mors sida inträdde i deras kretsar, kunnat undfalla henne. Dessutom hade hon Väl märkt, huru de adliga flickorna alltid böllo sig tillsammans, och, under det de sins emellan sade: hör du, fröken Beate! hör du, fröken Ebbal afsigtligt vände sig til henne med ett: hur befinner hon sig i dag, mamsell Asplund ?, eller: det der floret är ganska vackert; är det väfdt på hennes fars fa