Aftonbladet – 14 maj 1847, sida 1

henne till äkta... och, efter noggrannt öfvervägande af all? omständigheter, gåfvo vi vårt samtycke dertilll Med djup rörelse omfamnade Flodmans sin älskade fosterdotter och nedkallade Guds välsignelse öfver det goda barnets framtid. Kors bevars!, utbrast fru Flodman ändtligen, här står jag, enfaldiga gumma, och gråter och predikar, och glömmer alldeles bort, att våra högtärade gäster farit så lång väg i solbaddet, och inte fitt så mycket som ett glas dricka en gång! i Hon vile ssynda ut, men prosten nappade henne i kjorteln, prostinn n i armen, och talade, begge nästan på en ing. Da förklarade, att de redan itt middag och skulle bli hgst ledsna, om de förorsakade henne besvär. Den välvilliga frun neg och bedyrade, att detta besvär vore henne så kärt, att hon aldrig nog kunde tala derom eller derför tilifyllest prisa Gud. Och så skyndade hon ut, alt tllaga, hvad huset förmådde. Återkommea ur boden, mötte hon i dörren till köket Beata Lisa. Bevare oss Gud, hvika nyheter vi upplefva i denna verlden! utropade den sednare. ,Albertina förlofvad! Ja, Gud vare lof! svarade kaplanskan. Men, kära fru, var det så bra, månn tra, att mamscll blef förlofvad, just med detsamma hon fick sorgklädningen Fru Flodman släppte -hackknifvarna af förskräckelse. Hvad säger hon, jungfru Beata Lisa?... Nej, det var visst inte bra... men, — tillade hon, liksom för att trösta sig sjelf, ehuru ännu ganska bekymrad — pförst och främst var det ingen rigtig förlofniag ... och sedan ... tror jag Ng, att de unga tu vero en e förut. . . Så mycket vill jag likväl säga, utbrast Beta Lisa, på ett eller annat sätt gir det på tok. os De begge prestgubbarne hade under tiden dragit sig undan i kaplsnens bokoch studer-kammare. Till följe af den ömhet, han hyste för sin Vackra pupill, efterfrågade Flodman på grannlaga sätt det lenadsyrke, för hvilket Gustaf bestämt sig. Ej utan en ofrivillig suck underrättade prosten honom om sonens beslut att blifva åkerbrukare. Aldrig har herr bror, menade Flodman, kunnat lit: