Aftonbladet – 14 maj 1847, sida 1

han blott giva dig sin nåd, att med tålamod och under gifvenhet lida det, hvilket allom menniskom förelagdt är!.. Din moster var en gudfruktig, förträfflig qvinna! Herre hafver tagit henne ur denna jemmerdalen till s:g i: himme len, der inga tårar, inga lidanden finnas. Med Guds nå går du en gång till henne ... hon kommer ej till dig!.. Sörj således ej, såsom de hedningar sörja, deder intet hopj hafva. Din moster var dig i moders stad och ställe .. den Högste har undanryckt dig detta stöd, men är mäkti; att gifva dig ett annat. Du är ej mer en:am. Både ja; och min hustru vilja vara dig fader och moder; i våra er mar skall du finna, om icke ersättning för den förlorade itwinstone härlek, tröst och bugsvalelseln Prosten hade talt med en så egen, högtidlig stämma och flerfaldliga utrop af: min dotter! hvilka vi ansett öfver Mödigt alt upprepa, kunde ej annat än väcka uppmirksamhet. När nu dertill lades prostinnans tårar och besynner liga blickande, än på sin sony än på Alberiina, så kund man taga för gifvet, att en person, så slipad som jungfrt Beata Lisa var i konsten att stafva och lägga ihop, genas skulle inse sammanhanget. Albertina tyckte sig höra sin mosters ande tsla... All leles upplöst af glädje och smärta sjönk hon till sina ny: föräldrars bröst, och omfamnades ömt af båda. Gustaf var den ende, sam blef lottlös; men bans i tå rar dränkta, glädjefulla blick förklarade tydligt, huru ger: na han den gången försakade nöjet att trycka sin älskarinna i sina armar, för det att se henne i sina föräldrars Så alldeles utan blef han dock icke. Prostinnan vin: kade honom till sig och kastade sin arm om hans hals naturligtvis måste han då slå sin arm om Albertinas lif och, i det an omfamnade sin mor, äfven omfamna sin äl skarinna ... Den öfverlyckliga modren hviskade djupt rörd Gud välsigne eder, mina barn! Sedan sällskapet å ömse sidor någorlunda hämtat sig i från sin öfverraskning — ty äfven prostinnan, hänförd fö ett ögonblick, hade gått längre, än hon i förstone ämnade och var litet småflat öfver sitt förhastande — återstod na turligtvis en förklaring, i anledning af hvad som förefallit Syster Flodman undrar väl,, sade hon, och det mer skäl, på det som händt; men Gustaf förtrodde oss, att ha) i all tukt och ära älskade Albertina och åstundade att tag