Aftonbladet – 12 maj 1847, sida 3

kom till elt ordningsälskande folk, och endast inträda i der så kallade salen, för att känna, att man befann sig i et hus, der kärlek, lugn, frid och belåtenhet upprest sina altaren Visst lågo bjelkarne under panelen i taket, och ni tums . höga trösklar voro vid dörrarna; på den tiden va dock sådant brukligt, till och med i städerna. Men on detta äfven varit det enda så inredda hus i verlden, bad man dock knappt blifvit det varse för den ordning, der snyggbet, som rådde der: allt var så blankt, så skuradt, så fejadt. Med kaplanen Har läsaren redan gjort bekantskap; nu återstår alt framställa fru kaplanskan. Ägde någonsin fabeln om Baucis en motsvarande verklighet, så var det i fru Malla Flodmans person. Vid femtiosex år. är man ej vacker mera; hon hade till och med aldrig varit det. Hennes drag voro simpla; men i hennes blå ögon lästes allt, hvad ödmjuk fromhet kan ega skönt och rörande; på hennes läppar hvilade, ej det iskalla, ohyggliga småleende, som tagit sin plats på så mången bildad qvinnas mun, utan det ljufv2, milda, som frid med: Gud och ett godt samvete skänka, Hennes nuvarande sysselsättning bestod uti att trösts den arma Albertina: hon deltog i den stackars flickans smärta, blandade sina tårar med hennes, beklagade icke allenast hennes förlust af en mor, titan äfven sin egen a en vän. Detta sätt att trösta är och förblifver i alla tide; ett bland de kraftigaste! Hon, Albertina och ett tredje fruntimmer, hvars födkrok det var att hjelpa till vid bröllop och begrafningar sutto framför ett bord, beklädt med sorgens attributer svart och hvilt. Söta Albertina! bad den goda kaplansfrun, låt bli at sy på det der nu. Det kostar för mycket på dig... nog hinner jag och jungfru Beata Lisa med det, må du tro. Ja, det så mycket mer, som klädningen straxt är färdig, Moamsell skall genast få försöka den, inföll syjung