litliga märken, som, inom vår historiska tid, tillåts oss fullfölja landhöjningen tredubbelt längre. Ett sådant märke är Gudmundsskäret, en klippa på Bohuslänska kusten. Det har fått sitt namn efter den siste katolske kyrkoherden i den på kusten innanför detsamma belägna socknen. Vid reformatio. ens införande höll han en afskedspredikan för sina gamla åhörare och steg sedan ombord på en liten farkost för att lemna dem och efterträdas af en luthersk kyrkoherde. Men han hade ej hunnit särdeles långt ut på hafvet, innan han led skeppsbrott emot en undervattensklippa, som ingen bland ortens fiskare och sjöfarande vetat om förut; han omkom; till minne häraf fick klippan namn af Gudmundsskäret, som den alltsedan bibehållit. Händelsen inträffade för 300 år sedan, och man har antagit att skäret på den tiden måste legat omkring 2 fot under hafvets yta. Etthundra år sednare befanns detta skär hafva småningom så uppstigit, att en fläck deraf var bar, så stor, sade en 90-årig fiskare, hvars yttrande derom blifvit antecknadt, att jag derpå kunde lägga min hatt. — Ånnu ett hundra år sednare hade skäret höjt sig till en liten holme, och för närvarande kan dess torra yta uppskattas till omkring 2 tunnlands vidd. Denna yta ligger nu 4 fot öfver hafvets yta; och lägger man härtill de 2 fot derunder, vid hvilka skäret befanns när det först förmärktes och fick sitt namn, så kan det antagas hafva höjt sig 6 fot på de sedan förflutna 300 åren, eller med 2 fot i seklet: samma höjning, som de i Bohuslän inhuggna vattenmärkena angifva för den trakten i allmänhet, på 400 år. Helt nyligen hade talaren sjelf upptäckt ännu ett landhöjningsmärke, äfven inom den historiska tiden, men som går omkring 1000 år tillbaka. Det utgörs af några, ett stycke upp på kusten och omkring 20 fot öfver hafvets yta belägna låga kullar, hvilka vid undersökning befunnits vara vikingagrifter, och innehålla de i sådana grifter vanliga fornlemningar. Men markens beskaffenhet åt kustsidan röjer att den fordom varit hafsstrand. Det är också af sagorna bekant, att vikingarne plägade jordfästa sina stridskamrater på hafsstränder, och icke längre från hafvet, än som behöfdes för att icke utsätta grafkullen för bortsköljning; och då det äfven är kändt hvilken tid som motsvaras af det slags fornlemningar, som de här ifrågavarande grifterna innehålla, så befinnes ett årtusen ligga mellan den och vår tid. Skilnaden i grifternas läge öfver hafvet nu, och deras läge enligt bruket för 4000 år sedan, öfverensstämmer äfven med hvad samma tidrymd skulle åstadkommit, enligt den höjningshastighet, som de andra vattenmärkena i orten antyda. Ännu längre bort i tiden, men till en tid, för hvilken vår nord saknar häfder, nå de landhöjningsmärken, som man äger i lager af hafssnäckor på !and. Sådana samlingar förekomma på många ställen, både långsåt Östersjön och Nordsjön; men det är härvid märkligt att de icke träffas längre inåt landet än till den höjdsträckning på balfön, söm utgör skilnaden för vattnets affall åt hafven i öster och vester, och att den vestra kustens snäcklager härröra uteslutande från sådana snäckslag, som ännu lefva i Nordsjön; likasom de på östra kusten uteslutande bestå af sådana snäckor, somännu lefva i Östersjön, och att lemningarna efter de begge hafvens skalkräk hvarken träffas blandade i samma lager, ej heller det ena hafvets snäckor på det andra hafvets kust. Frånvaron af dylika lemningar på den medlersta landhöjden röjer att denna höjd icke befunnits under hafvets yta sedan dessa snäckslägten tillkommo; och frånvaron af all sammanblandning eller förvexling emellan begge hafvens alster visar likaså att de begge hafven icke varit förenade till ett, hitom sistnämnda tid. För att få ett bestämdt mått, i årtionden, århundraden eller årtusenden, på denna tidrymd, fordras nu att de. kustklippor, hyilka på sina mer eller mindre högt belägna berghyllor bära snäcklager, blifva försedda med vattenmärken, och att dessa hinna höja sig nog för att kunna tjena till enhetsmått; genom en enkel analogi, me!lan vattenmärkenas höjd och snäcklagrens, samt vattenmärkenas höjningstid, är snäcklagrens höjningstid sedan lätt uträknad. För riktigheten af en dylik beräkning förutsättes dock att höjningen har skett jemnt och icke genom några ryck eller hastiga och våldsamma uppskjutningar nedifrån. Härom lemnar dessa lagers beskaffenhet dock sjelf en tillförlitlig upplysning. Snäckskalen ligga nemligen så jemot, som de blifvit lagda af de fordom i dem lefvande djuren, och somliga sitta fastvuxna vid de små rullstenar, med hvilka de finnas blandade på den uråldriga stranden; men fästade så löst dock, att de stundom lossnade af sig sjelfva när talaren upptog dem. På de årtusenden, som förflutit sedan de fastvuxo och då: de lossnade när hr Nilsson upplyftade dem, hade klippan följaktligen ej rönt någon skakning eler annan våldsam rörelse, som förmått bringa dem ur sitt första läge, eller lossa den bräckliga föreningen mellan dem och rullstenarne. Att åtminstone en del af dessa skal intagit sin nuvarande plats, sedan, menniskor börjat bebo eller besöka våra kuster, har man nyligen fått bestämdt idagalagdt genom det märkvärdiga fyndet af menniskosket tter djupt under sjelfva snäcklagren; och skeletter i ett sådant läge, att någon förmodan om leras jordfästning i dessa lager icke är tänkbar. Ivå sådana skeletter träffades i ett snäcklager på Bohuslänska kusten, och de öfver dem liggande snäcorna voro tydligen lagda dit af skalkräken sjelfva; å ostördt och öfverensstämmande med dessa djurs anliga lagringssätt, var äfven det här iakttagna. sagrets höjning öfver hafvets nuvarande yta antyder mkring 2000 år; och om man, som är sannolikast, an anse skeletterna hafva tillhört drunknade sjöarande, så måste ett för drunkning nödigt djup EAS RER AT LES ETTTESEREET ET RKEIEA AEPAATETSAEES