Aftonbladet – 12 maj 1847, sida 3

frun, steg upp, skakade klädningen och betraktade den: med pröfvande blickar. Blek som nyfallen snö, när en mörk och mulen himmet rufvar deröfver, lydde Albertina. Mödosamt sökte hennes darrande händer de knappnålar, med hvilka hennes klädning var tillhopafästad. Söta mamsell, yttrade jungfru Beata Lisa, i den fullkomliga öfvertygelsn, att hon sade något riktigt bra, sörj inte så mycket; hon skall få se, så vacker hon blir! Fru Flodman runkade på hufvudet och stäfjade dermed farten af de vidare ljufliga tröstegrunder, som just nu voro färdiga att framstörta. Hon bhjelpte sin unga vän, och innan kort var Albertina iklädd den sorgliga drägten. Nej, men se på bara, hur väl klädningen sitter! utropade den ö:ver sin skicklighet jublande jungfren. Den siller, som den vore växt jå kroppen ... och se sedan, så väl svart klär benne bara! Fast ögonen äro röda, som köttstycken, är hon ändå den vackraste i hela Roslagen ...det säger jag och Beata Lisa med! ij Lyckligtvis hade den upprörda Albertina ej förnummit ett enda ord af allt detta sladder: Förgäfves vinkade fru Flodman ... det hade varit lättare att midt i forsen hindra qvarnhjulets fart, än att tysta Beata Lisas läppar, när de väl en gång kommit i farien. I ett andedrag pratade hon om fästmän, bröllop och begrafning, tilldess hon helt andtruten tittade upp och skrek till: Åb, herre Gud, se det kommer främmande ! Hon sprang till fönstret: Ja, vid den lefvande Guden, tror jag inte att det är prostens! jo, tvi mig, är det icke sål Prostens?) frågade fru Fiodman och Albertina på en Sang. , Flickan kastade en blick utåt vägen, varsnade den smärte ryttaren, som galopperade bredvid föräldrarnes schäs ... och blef purpurröd i ansigtet. — (Forts.) !05 CARL von ZEIPEL.