sem Den smickrade öfverstinnan smålog, glömde sina fyratio år och gaf öfversten ett lätt slag på armen af sin solfjäder. Hr öfverste, efter vi kommit på chapitret att dela ut roller ... hvilken roll får väl bli er?... Men för vårt raljeri glömmer ni, att era medspelare vänta... pDet är sant... meny min öfverstinna, huru lätt glömmer man ej allt i ert sällskap? I det han bugade sig, hviskade han: Förmödligen är det under era auspicer som Mars Adonis kommer att öfverge teaterns illusioner, för att för evigt fästa sig vid en Mercurii dotter ...) Han fixerade henne ett ögonblick, och gick sedan småleende till spelbordet: Hon syntes frapperad. Kan det vara möjligt, tänkte hon, att alt den gunstig her:n hörde, hvad Adelheim och jag sade hvarandra? ... Det tycktes vara henne mindre behagligt att blifva känd i egenskap af äktenskapsmäklerska. Men ett ordspråk säger: har man sagt a, så måste man säga b! Hon kunde ej undgå att uppfylla sitt åt grefven gifna löfte. Några personliga beräkningar stadgade dessutom hennes beslut. Hennes nåd ser så fundersam ut! hörde hon fru Asplund säga. Ack, jag kom att tänka på hvarjehanda.-.-. yttrade hon något förvirrad. pHennes nåd ville tala vid mig? Ja, min goda vän. Fru Asplund förde nu öfverstinnan genom ett skänkrum till Charlottes kammare. Öfverstinnan hade icke varit förr i detta rum. Hon stannade öfverraskad och såg sig omkring. il Grand dieu!...så vackert rum!...så superba möbler! Hon skyndade till toiletten: Så brillant toilett...! Charlotte bor ju som en liten prinsessal! Med någon förtrytsamhet tillade hon: Min toilett är på långt när icke-så vackerl Att fru Asplund härvid syntes högeligen förvirrad och brydd, var mindre underligt, då man betänker den tidens skarpt uppdragna skilnad stånden emellan, och huru förmätet det ansågs, äfven af den rikaste, att öfverstiga sit! stånde sränsor