MBA fretg et SVA ARSTAREEATTe TLS ReETErv ll RRTLUT nerna skulle lika oförskräckt nu, som under befrielsekriget, bereda barbarhoparne ett blodigt emottagande. Konung Otto och kronprinsen af Bäjern bivistade festen. — Den under de sista veckorna å bane komna frågan om den möjliga nödvändigheten af ett förbud mot spannmåls-export samt petitionen derom från Götheborg, utgöra för närvarande det allmänna och nästan uteslutsnde samtalsämnet i bufvudsaden, och blifva i följd deraf, äfvensom i anseende till sakens egen vigt, ett naturligt ;remål för pressens behandling, så mycket mera som det är gifvet, att olika intressen vid detta tillfälle stå starkt spända emot hvarandra. Dagligt Allebanda för i dag åberopar i detta ämne en artikel för trenne månader sedan, hvari red. uttalar den meningen, att regeringen icke bör störa gången af den arbetsrigning, som uttalar sig genom handeln; att den icke bör, till förmån för dem, som ej vilja göra efter bästa förstånd (d.v.s. förse sig i tid), rubba de vilkor, under hvilka, då de äro alldeles ostörda, för en annan gång och för alltid, en välgörande arbetsverksamhet är möjlig; att en regering, i följd af det störande, som ett exportförbud miste verka i den enskilda spekulationen för en annan gång, ,aldrig bör taga nelt sådant steg för att afhjelpa en befolknings nöd, sedan den vådligen inträffat, mindre när denna åbragts af de lidandes eget beslut, och allraminst när nöden ännu icke hunnit inställa sig, men deremot genom det yttersta enskilda oförstånd är på vägen att framkallas. Allt detta är, såsom ett räsonnemang i allmänhet, fullkomligt rigtigt och öfverensstämmer äfven med våra åsigter. Men ett par omständigbeter äro dervid att invända. . Den ena, att fall onekligen kunna inträffa, då det blir skäl att tillämpa ordspråket: man skall aldrig säga aldrig (hvilket ord Allehanda här åberopar). Skul!e derföre verklig brist uppstå, så kan ett räsonnement af nyss citerade beskaff nhet, huru. rigtigt det än må vara, något när jemföras med den bekanta anekdoten om pigan som, sedan hon slagit sönder en tallrik, tog upp bitarna, höll dem tillsammans och yttrade: så här skulle det sittar. Hennes förnumstighet tjenade nemligen till ingenting, sedan tallriken var sönderslagen. — Den andra omständigheten är, att icke endast de, som haft spannmål att sälja, men ej behållit tillräckligt för sitt behof — icke heller endast de, som i tid kunnat köpa, men ej gjort det — äro de som få lida, om brist inträffar; det finnes äfven en stor mängd, som icke kunna köpa annat än för dagen, och äfven på dem miste göras något afseende, om nöd verkligen hetar. Och dettä är kanske för närvarande händelsen med pluraliteten af Sveriges befolkning. Med detta vilje vi ingalunda bafva fällt något afgörande omdöme om huruvida förhållanderna här påkalla något exportförbud. Vi tro dock att möjligheten af en krisis förtjenar att ej lemnas ur sigte för en theori. Hvad man med temlig visshet kan säga, tyckes vara, att om det är sannt att den vida största delen af hufvudstadens och Mälarestådernas nuvarande spanmålsupplag äro betingade till export och verkligen utgå, så räcker återstoden icke på långt när till för landets eget behof, och frågan blir då den, huruvida man kan påräkna tillräcklig återimport från de ryska Östersjöhamnarna. Vet man väl nu, att en sådan tillgång med säkerhet är att påräkna, och alt icke så stora ordres redan äro gifna från Tyskland, att de ryska tillgångarne deraf blifva bortsopade före det -ögonblick, då någon handlande härifrån kan våga göra uppköp i St. Petersburg eller Riga? Vet man väl säkert, att ryska regeringen icke sjelf för landets eget behof kan nödgas stoppa vidare utförsel med ett exportförbud? Hvar och en är sig sjelf närmast, och Regeringen här kan och bör i alla händelser icke förbise, att om saken kan hjelp2s nu, men ej framdeles, så är det på henne, som ansvarigheten för ett försummadt ögonblick till räddning från hungersnöd faller. I sammanhang med ofvanstående torde det vara intressant att meddela en sammandragen öfversigt af de underrättelser dagens post lemnar om spanmilsfrågans ställning iandra länder. Dagens tdningar medföra härom vigtiga underrättelser. I Berlin hafva ständerna på Relgeringens förslag begärt förbud såväl mot bränvinsbröänning af potatis och spannemål, som förbud af spannemiålsexport, : or tillägg, att man ej misskände det betänki,a i en sådan mesyr, och att den icke vore att rekommenIdera eller rättfärdiga såsom varaktig (dauernd) utan i allmänhet måste ogillas från statsekonomisk synpunkt, men att här handlade ej om en statsekonomisk eller financiel åtgärd, utan om en stor politisk handling, och om det moraliska intryck, som den skulle frambringa. Man ansåg äfven att betydande materiella förråder af I brödföda skulle blifva tillgängliga uti den spanmål och potates, som nu var magasinerad för bränvinsbränningen. I Sachsen och Bäijern bafva dylika förbud mot bränvinsbränning och export blifvit utfärdade loch i Hessen Darmstadt förbud mot bränvinsbränning. Spanmilspriserna hafva sednast förbållit sig I som följer: