Aftonbladet – 5 maj 1847, sida 2

hviskade på fransyska till baronen: du kom för sent! och förde sin dam i triumf till bordet. Snart voro platserna ordnade och hvsr och en intog sin Huru favoriserar ej lyckan mig! sade grefven till Charlotte, med en uttrycksfull blick på hennes andra granne, er gammal döf assessor. Charlotte rodnade. Min Gud! — tänkte grefven — hvilken ryslig hy! An nars är hon inte just så ful, bara hon ville låta bli at rodna! Hon blir ju blå i stället för röd. Men bagatell dukaterna förgylla allt! Och illa växt är hon inte, fastän hon, le diable memporte! passar bättre till soubrette åt er grefvinna, än till grefvinna sj. Nå, hon kan taga sig er juncnisk figur till den tjensten, så är saken hjelpt. Under det han inom sig gjord: dessa reflexioner, flödade öfver hans läppar det sockersötaste smicker: Kan någon dödlig ana en sådan lycka som den jag nuv njuter vid sidan af den mest älskvärda varelse? Och jag som inbillade mig, att Stockholm aldrig skulle kunna ersätta mig P.ris... huru angenämt öfverraskad är jag ej at! finna motsatsen! Men medan han ingju!er sitt honu gssöta gift i den bedårade arftagerskans öron, vilje vi litet närmare skärskåda grefven och ännu ett par andra personer vid bordet Ej fullt trettio år, var han lång och väl växt. En hög panna, en krokig näsa gåfvo åt hans ansigte detta aristokratiska uttryck, man så mycket älskar att återfinna hos den, som bär ett högaktadt namn. Blå ögon, öfvade i konsten att ljuga ömhet, gjorde honom till damernas afgud. En och annan karl deremot, som påstod att man af anletsdragen kan sluta till en persons karakter, ryste ovilkorligt tillbaka för ett visst drag kring munnen, hvilket isynnerhet blef märkbart, då någon lidelse upprörde honom; hanvar nemligen igeltänd, och i obevakade ögonblick drog han upp läppen, hvarvid endast en tvärt utstående tand blef synlig. Han kände alltför väl, huru askyvärdt detta lyte vanställde