Aftonbladet – 5 maj 1847, sida 2

SrÖrve Te SO RR RS ERS DSSERRETTKES, FT som beredt detsamma fasta positioner i Preussens och Österrikes kabinetter — KA MAMSELL EBELINGS SOIRE till förmån för hennes föräldrar och syskon. Den vackra afsigt, som låg till grund för detta företag, kunde så mycket mindre förfela att vinna framgång, som den understöddes af ett i flera afseenden vårdadt arrangement, samt den ej ringa popularitet, som den unga sångerskan redan förärfvat sig. Utan tvifvel väcka ock kennes naturgåfvor en mer än vanlig uppmärksamhet, och under det åhöraren med nöje lyssnar till den starka och jemna stämman, förnimmer han med än mera intresse den vaknande musikaliska andan, som, ehuru ännu ej, utbildad och förädlad, likväl frambryter med ungdomlig kraft och redan visar en gryning af den kommande dagens klarhet. Måtte denna i sinom tid ej utebiifva! Mamsell Ebelings konstonlag äro egentligen dramatiska och af en mera exän intensiv art. Hennes sång saknar ej känsla, men denna måste antingen föranledas af eller föranleda en yttre handling, och således träda i närmaste förening med denna, för att uttala sig med full styrka. Hennes spel och sång iyfta sålunda ej allenast hvarannan inbörde:, uten dölja ock ömsesidigt de svagare sidorna. Då hennes torer deremot röra sig på den rena lyrikens område, sakna de sin mäktiga bundsförvandt och blifva derigenom matiare, och detta gäller äfven då hon använder ett operanummer som konsertpjes: i detta fall är sången förflyttad utom handlingen, och kan endast genom ett fö di lyriskt uttryck återvinna hvad den förlorar i dramatiskt. Dessa svagare sidor skola dock, som vi hoppas, försvinna, sedan en högre estetisk och technisk utbildning lärt mamsell E. att med full verkan använda de krafter, som ännu slumra inom henne. Då vi ur ofvan angifne syppunkt skärshåda mamsell E:s prestationer denna afton, så kan ej nekas, att hon i allmänhet lyckades mera än man haft rätt att vänta. FHärtill bidrog utan tvilvel ock att hon valt nummer af värde, hvilka voro i stånd att lifva hennes musikaliska sinne. Den stora sopranarian ur Spohrs Faust (La notte fugge ormai) är ett verkligt mästerstycke både i anseende till uttryckets träffande sanning, deklamationens riktighet, melodiens idealiska skönhet och adel, harmoniens grundlighet och djup. Skada blott, att den-effektfulia instrumentationen gick förlorad, emedan ackompagnementet för tillfället måste inskränkas till qvartett och piano. Man håde ock vidtagit den högst olämpliga åtgärden att utesluta större delen af recitativet; som, utom sitt stora konstvärde, är oum-: bärligt såsom innebärande klaven till det följande; dock bör detta förfarande, som beröfvade pjesen en stor del af dess effekt, ej tillräknas sångerskan, hvilken måste gifva vika för andras åsigter. Mamsell Ebelings exekution af arian vittnade om ett sorgfälligt studium af densamma, ehuru hon visserligen ännu ej fullkomligt förmådde gifva Adagiot med den storartade värdighet, den fina mnyansskiftning, Allegrot med det techniska fini, som denna svåra aria erford ar. Dock saknade mamsell E. ej enskilda intressanta momenter, och man är henne i allt fall förbunden för det hon infört den lika förträffliga som effektrika kompositionen på våra konsertreportoirer. Den herrliga duetten ur Årstidernan, som redan länge varit en älsklingspjes hos allmänheten, sjöngs af mamseil E. och hr Strandberg med pictet och ensemble, om ock uttrycket ej ailtid fullt lyckades träffa den egendomliga anda af frisk men hjertlig naivetet, söm herrskar i kompositionen. — Slutligen sjöng soirtgifverskan på ett lyckadt sätt ett par romanser (af brr Josephson och Lindblad), hvaraf len sista på begäran togs da capo. Bland för öfrigt förekommande nummer nämna vi en romans af Proch (Schweizers Heimweh) för tenor och obligatklarinett: en smånält salongpjes, som utfördes ganska vackert af hrr Strandberg och Köbel. Af hr Torsell hörde vi en fantasi för viooncell öfver ryska folkvisor af B. Romberg, exeqvesad med den redbarhet, som alltid utmärker hr Torsells musikaliska prestationer, och af en musikilskarinna utfördes Hummels pianokonsert i A-moll. Hummels konserter äro af en intrikat natur, och onebära svårigheter, som lyftat mera än en artist af betydenhet ur sadeln. Den musikälskarinna, som iu försökte sig på detta äfrentyrliga fålt, syntes vara temligen ung och oerfaren, och känner troligen j fullkomligt arten af de problemer hon sökte lösa ; i följa derföre allmänhetens exempel, som var tillreds med den goda viljan. Man hörde denna afton äfven Beethovens veridsxerömda, herrliga septett; dock blef njutningen af letta mästerverk ganska förknappadt derigenom att lott ett fragment deraf, eller första Allegrot, denna ång uppfördes.