Hvilken uppståndelse väckte ej dessa herrars ankomst hos den del af de hederliga -borgardamerna, som på fullt allvar trodde, att en grefve ej. var såsom en annan menniska. j Och derutinnan hade man så till vida rätt, att han, i stället för handkyssning öfver lag, blott med en enda bugning helsade det församlade sällskapet. Grefven och baronen flaridrade begge fram till Charlotte, medan den äldre öfversten stannade qvar hos herrn i huset, liksom: ville-han dermed erkänna, att vid sidan af tvenne så fulländade Cupidoner, som de nyssnämnde, vore all täflan fåfäng. Ah mon Dieu! hvilken evighet sedan jag sist såg erl voro grefve Adelheims första ord till Charlotte. Det var några dagar efter min återkomst till Stockholm, och fyra dygn: ha sedan förflutit! Men innan Charlotte hann att svara honom, varseblef han öfverstinnan. . I ögonblicket var den trotsiga minen, som han, oaktadt allt sitt bemödande, bibehöll till och med emot Charlotte, försvunnen, emedan öfverstinnan von Krassau var en dam ur hans sfer. Han bugade sig aktningsfullt och kysste hennes hand, i det han frågade: Hur befinner s:g min nådiga? Han fick ej tid att invänta svaret, ty herrerne voro nu tillreds att föra damerna till bordet. De få minuter, som föregingo denna ceremoni, försalte fru Asplund i ett verkligen pinsamt tillstånd. Om nu — tänkte hon — om grefven skulle. anse sig tvungen att bjuda sin arm åt någon af de närvarande förnäma fruarna! ... Det var naturligt, att hennes man skulle föra justitiekanslerskan; men öfverstinnan ... och ännu ett par andra, hvilkas männer ägde rang? Lyckligtvis räddades hon snart ur sin ångest. Grefven, för mycket förnim att rätta sig efter något annat, än sitt tycke, återvände till Charlotte, ställde sig vid hennes sida,