Aftonbladet – 5 maj 1847, sida 1

Jan, utropade hon, det säger jag h enne, vore hon inte men gjordt är gjordt ... och, Gud ske lof! jag har änlå en utväg ... jag lemmar aldrig något tomt rum i förrådskammarn, jag! ... Jag får ta jäsmjölk. Att springa in i skafferiet, i hast skumma gräddan af några mjölkbunkar och tillaga den nämda rätten, var ett gonblicks verk. Under tiden skrek hon åt jungfrun: Stå inte och gapa nu, utan värm fort opp kålen sedan i går, slå på litet af kulin, som står här, så får han bättre smak ... frikadeilerna, som skulle vara i soppan, läggas i kåln. Får jag lof :tt sälla en handduk för frun, i fall gräddan skulle stänka? Skall jag vara ett sådant schamp, och inte kunna vispa litet grädda, utan att stänka ner mig? Det vore kuriöst! Och nu vi-pade hon, så att gräddan stod lika högt med krukan — men, tack vare hennes skicklighet, aldrig en droppe stänkte öfver. Ty, med all sin högfärd och alla sina öfriga galenskaper, var hon en ovanligt rask och snäll matmor. Under det hon stod der och vispade, kom hon att tänka på, huru detta skulle aflupit, om Charlotte nu varit i hennes ställe; en ofrivillig suck framsmög sig ur hennes bröst, men hon tröstade sig genast: Lappri! hon blir grefvinna, hon! Ingen fordrar sådant af henne ... hon får hofmästare, hon . .. ja, si det skall hon ha.n Fru Asplund uttalade högt de sista orden. Hvad skall hon ha, kära fru syster?, frågade den fattiga slägtingen, som hänförde allt till de liga Bria Lena. Imedlertid hade en stor del af gästerna anländt, och abrikören och Charlotte mottagit dem. MHögsätet intogs af ustitiekanslerskan Sebaldt, hvilken, oaktadt hennes man var titulerad justitiekansler och adlad, likväl såsom borgmästarinna räknades bland borgerskapets honoratiores; till henne slöt sig öfverstinnan von Krassau; sedan följde borgmästarinnorna Robeck, Falck och Ekerman. Om det nu gällt stadsmajorskan Wallens hela väl och ve, så kunde hon dock ej längre betvinga sin nyfikenhet. Hon lutade sig till Charlotte och sade halfhviskande: