Aftonbladet – 5 maj 1847, sida 1

MM Jag såg din söta mor springa så häftigt utför trappor. na; det måtte väl inte ha skett någon stor olycka i kökel heller ? Ja, säg det! inföll justitiekanslerskan; det har förundrat mig att din mor varit så osynlig. Jag vet, att hon har sin gamla slägting, som ser efter maten. Hon är bra lycklig,, inföll en köpmansfru, som kan ha det så. Annat slag var det för mig... jag fick göra allting sjelf, ända till dess jag fick min flicka stor. Mer Gud ske lof! sedan hon nu gått och-list, behöfver Jag icke titta i köket en gång, utan nu kan jag ta emot milt främ. mande sjelf ! Ja, men Charlotte har så vackra händer, att det vor riktigt stor synd att förderfva dem! sade fru Wallen. Och så blir hyn så ful, infö!l fru Sebaldt. Ehuru alla dessa yttranden mer eller mindre förestaf vades af afund öfver Asplunds rikedom eller harm öfve deras fåfänga, framkom likväl det sista af intet annat skäl än hvad man brukar kalla lusten att säga folk sottiser: ty olyckligtvis var det just Charlottes hy, som missklädde henne: ansigtet var rödfnasigt. Imedlertid satt stadsmajorskan al nyfikenhet såsom på nålar. Samtalet hade, olyckligtvis för henne, tagit en annan riktning; hon fick ingenting veta; i dag blef ödet hennes lottal.... Nu öppnades ändtligen sängkammardörren och fru Åsplund steg in, för att helsa sitt irämmande. Verlden har, tyvärr, i alla tider varit sig lik; i alla ti der har den egt ljufva småleenden att utdela åt rikedomer eller förnämheten, och en obeskriflig brist på ynnestbevi: för af lyckan mindre gynnade Jikar. Denna, i alla hänseenden obetydliga, fru Asplund, som endast hade att tacka sin mans verkligen stora förmögenhe! för sitt anseende — ty att hon var en snäll menniska : sitt hus, det gaf ingen fribiljett till verldens stora teater — afgaf nu ett lysande bevis derpå. Hvilken olikhet i hennes sätt att helsa och välkomna de rika och förnäma fruarna. och dem, som -hvarken uppburos af rang eller rikedom! Hvilken ödmjukhet, hvilka åf förtjusning inspirerade mine åt de förra!... hvilken stelhet, hvilka ögonkast, fulla a! köld, åt de sednare! Dessa tycktes hon vilja visa, att hor