Aftonbladet – 3 maj 1847, sida 3

istendomy att du ej minnes .hurusom äfven för försummels och lättja den Evige på domedag skall ställa dig till ansvar Huru gick det honom, som nedgräfde sitt pund i jordene Yngling! Vill du följa hans exempel? Nej, min far, det vill jag ci, det skall jag ej! Era lär domar, ert exempel skola alltid stå närvarande för mi själ, hvilken lefnadsbana jag än må välja. Jag älskar Gud mina .medmenniskor, det goda... men den allt försakand fromhet, som höfves en prest, saknar jag. Hvarje gång ja läst historien hafva presternas efter makt och välde girig sträckta händer uppväckt min fasa. Det var i fordna tider det der, kära Gustafl Visserligen! Prestväldets kraft är bruten; men i samm mån svagheten inskränkte och förminskade brotten, för dubblade sig ock elakheten. Har ej min far ofta sucka öfver sina medbröders förderf? Deras snålhet, som blifvi ett ordspråk, vill jag ej nämna... men hur tillgår det t. ex vid prestval? Hvilka ränker, hvilka stämplingar förehafva: ej dervid! Skyr man att med det nedrigaste förtal och de gröfsta lögner frin ett såkalladt godt brödstycke undan knuffa en värdigare medsökande? Och en sådan ränksmec blir mången, som för jordisk vinning vågar inträda i dett: heliga stånd... Sjelfya den erkebiskopliga stafven och tiarer skulle ej kunna rygga min föresats; ja, stode äfven ... häl afbröt han sitt tal, och en djup rodnad betäckte hans an sigte ... stode äfven en älskad brud väntande vid altaret skulle j-g försaka henne, för att rädda mitt inre jgh Nåväl, Gustaf, inföll prosten under en nästan hörba; bjertklappning, du måtte väl ej vilja göra dina föräldra: den, bjertfrätande sorgen att inträda på det man felskeliger kaller ärans fält ?) Det lofvar jag att ej göra. Soldat blir jag aldrig, om icke pligten bjuder hvare man att taga vapen, för att räd: da konung, fädernesland, hus och hem. Men, min far, de gifves ett annat yrke, som jag älskar. Här vid hafvets ku