för deras skratt, störtade ut, och kom först på gatan till full besinning... skuddade. stoftet af mina fötter, och tänk!e: af lek blir allvar... darren och bifven j ej, j fräcke syndare? J skrifven ju sjolfve eder dom! Frukt n i ej, at det helvete, j så djerfi efterhärmen, skall uppsluka eder och att de djeftar, hvilkas skepnader j nu så tanklöst inläden eder, skola med gisselhugg af sina ormar lära ede: ännu vidunderligare språng? Och eder sång? Skall den e; förvandlas till tjut och tandagnisslan ?, Detta tal framfördes med en särdeles munvighe!, som bevisade, att det ej hölls så alldeles inpromptu, uian alt prosten hade försed att sålunda ifra både bittida och sent. Också afvaktade komministern slutet med mycken tålighet. Fordom hade den upplyste och, för sin ställning, lärde prestmannen försökt att göra invändningar; men det hade endast verkat såsom olja på elden, drog enda:t ut diskuss:onen i oändlighet. Också var han, liksom alla äldre preste: då för tiden, i sjelfva verket af samma tanke, ehuru fogligare. Ingen slags pestilentia angriper det arma menniskoslägtet uan förebidande tecken. De bederlige prestgubbirne på 4780-talet hade redan en förkänsla af den nu grasserande metodistiska nitälskan. Hos dem var ifvern förlåtlig. Hela deras bildning låg i karentän bos en starkt b gränsad ortadoxi... Men nu! Vi återvända till våra prester. Liksom allt annat, hvilket ej erhåller näring, borttynar af sig sjelf, så äfven prostens vältalighet, och komministern fick tid att anmäla ma2msell Johanna Bergmans timade död. Ja så! Hon är död! När dog hon? I går eftermiddags.v Prosten tog fram kyrkoboker, för att ultstryka hennes n mn. Vet bror, hvaruti hennes sjukdom egentligen bestad? frågade han, under det han doppade penn-np.