Aftonbladet – 1 maj 1847, sida 2

mal vana, men hejdade sig och tillade med ett rörande uttryck: min mor !l Kommer han ej? återtog den sjaka med feberaktig häftighet, och hennes annars milda ögon erhöllo det bistra utseende, som är ett säkert förebud till deras snara utslocknande. Albertina gick till fönstret och blef nu till sin stora tröst varse den värdige själasörjaren. Den vördnadsvärde gubben inträdde snart derefter. Hans långa embetstid hade ej förbärdat hans hjerta eller gjort det likgiltigt, såsom ty värr ej sällan sker; det slog ännu varmt och ömt för likars lidande och nöd. Med deltagande nalkades han den gråtande flickan och efterfrågade hennes mosters tillstånd. Albertina införde honom i sjukrummet: Det var med en egen känsla af rysning, blandad med fromhet och gudsfruktan, som den döende såg presten ställa sockenbudstygen ifrån; sig på bordet. Han närmade sig till sängen ch fattade hennes hand. Huru mår mamsell Bergman ? frågade han med mild stämma. Väll, svarade bon, ly min förlossning nalkas. Men ... innan jag begår den heliga måltid, efter hvilken mitt hjerta så mycket längtat ... beder jag att enskildt få tala med... Hon hann ej att sluta meningen, innan komministern vinkade åt alla att aflägsna sig. Icke alltid, men alltför ofta, anses på landet nattvardens begående af en sjuk, såsom en scen; alla grannarne tränga sig in — och huru få äro dock de, som göra det:till sin oppbyggelset De närvarande voro nu sju eller atta personer: ett. par kariar och några fiskarhustrur. En af dessa hade blifvit efterskickad för att biträda Albertina; flera skyndade sig i hamn och häl efter, så snart de sågo presten begifva sig dit — en eller två af andakt, de öfriga för att höra hvad kära far hade att säga; sedermera gråta litet för tillfället, och, när fem minuter förflutit, glömma alltsammans, Denna gång drog den: sjukas Funkar, att enskildt få tala vid komministern, försorg om, att det ej så snart glömdes. När alla lemnat sjuk