Aftonbladet – 30 april 1847, sida 2

Ö—— — —-——Nu höll tålamodet på alt öfvergifva supplikanten. Den inqvisitoriska enträgenheten föreföll honom här med skäl alltför närgången och så lika det förut beskrifnaå uppträdet med Edelereutz, att han ett ögonblick tyst fixerade interlokutören, och nästan beslöt att innehålla med några vidare meddelanden; men då han betänkte huru lätt det vore för den föredragande, i fall han trodde sig förolämpad, att igenom en tvetydig framställning af frågan såra Hans Mats retliga lynne — så afgaf han en kort berättelse om brefvets innehåll; hvarpå kammarherrn åter aflägsnade sig. Sedan han dröjt några minuter, återkom han och anställde en ytterligare och längre examen, hvarefter han anmodade supplikanten, att uti ett slags diarium, som låg på ett bord i det yttre rummet, anteckna sitt namn och logis, samt sedan afvakta någon påföljande onsdag, då ban skulle blifva kallad till konungen, hvilket också egde rum å den andra påföljande onsdagen. Sökanden begaf sig då till slottet, under säkert hopp att honom skulle lemnas företräde; men, man kan föreställa sig hans förvåning, då han, i stället alt få uppvakta konungepn, ledsagades till några i öfra våningen belägna smårum, der han träffade samma kabinettskammarherre, som ytterligare med honom anställde n nozgrann examen öfver samma ämne; och, efter något öfver en timmas förlopp, lemnades honom afträde med nytt löfte att Han någon påföljande jonsdag skulle erhålla kallelse till Hans Maj:t Onsdag:.n kom, men i stället för att erhålla den uilofvade kallelsen, emottog sökanden en kort skrifvelse ifrån bemälde kammarherre, med underrättelsen, att Hans Maj:t icke kunde gifv: bonom företräde. — Så slutade Edvards uppvaktning hos Konung Carl XIV Johan. Författaren till dessa rader har med tillfreds. ställelse erfarit, att den ädle monark, som nu innehar Sverges och Norges throner, icke vä grar någon, hvarken hög eller låg, tillträde til sin person,