Aa gardet, baron Åkerhjelm, var den för tillfället vakthafvande kabinettekammarherrn, hvilken genast antecknade ynglipgens namn på föredragningslistan. En mängd med stjernor och band beprydde herrar omgåfvo den stackars studenten, som i sanning med sin svarta drägt och stålvärja tycktes spela en dålig roll bland så mycken grannlåt; men lyckligtvis tilltalade honom ingen, så att han slapp förödmjukelsen af ett hånlöje vid ett möjligen inträffande förläget sätt att vara och den starkt Jjudande finska brytningen, som han troligen icke kunnat undvika om samtal kommit i fråga. För konungen var han numera icke rädd, då han påminde sig allt det goda man sagt om hans personliga karakter. Länge hade hans väntan varat, då han bemärktes cf en liten, knubbig, undersättsig man, också bepridd med st ernor och band, som, med ögonen fästade på ynglingen, gick från den ena till den andra af de närvarande, likasom hade han frågat dem, om de kände studenten. Besvärad af alla dess personers blickar, kastade han otåligt sina blic kar åt dörren till konungens rum, derifrån ba ron Åkerbjelm utkom, då den lille manne närmade sig denne och på samma sätt tyckte repetera sin fråga, angående yngling:ns per son; och, sedan den knubbige med en blick p föredragningslistan, syntes derom förvissad, styr de han sin kurs rakt ned på ynglingen, som lutad mot en fönsterpost, oroligt inväntade ho nom. Hans frågor och ynglingens svar vor ungefår: Heter herrn Edvardå? — Ja, — Hva ifrån kommer herrn? — Från Finland— Är herm son till hr...) — Jas — Oc slägtinge till kammarrådet . . 2 — Ja. — Ko1 herrn nyligen från Finland? — För fjorto dar sen. — Her berrn varit hos understå hållaren ? — Nej, men då jag kom till Stoci holm lät jag genast anteckna mitt namn. — Kors, bevara mig! Huru kunde herrns släg ptinge, kammarrådet, som är en så klok oc