Aftonbladet – 29 april 1847, sida 2

3 blir förtryckt, har det att välja mellan: penningsamlande eller utrotning. Judarne valde den förra, och hade kraft nog, att genom densamma värna sig från den sednare yterligheten, så ofta hardt nära att gå i fullbordan. Den kristne europeen eller rättare stats-kyrkans bekännare i nämnde land växer upp under de lyckligaste omständigheter, som gerna kunna omge en dödlig. Verlden ler mot honom; allt ifrån vaggan mötes han af välönskningar; slägt och vänner smickra honom; han ser i hvarje menniska en broder och hvarje menniska ser i honom en like. När han derföre träder in på verldsbanan, sker-,det alltid i den fulla känslan af sitt eget värde, stundom med -: en öfversvallande stolthet, ofta med en triumfatorstillförsigt.. Annorlunda förhåller sig med juden. Redan från sin späda barndom bar han, dels genom tradition, dels genom då och då framstickande drag eller åtminstone utrop af illvilja och förakt lärt känna, att han står ensam midt ibland en mot honom hätsk befolkning. Han lärer sig häraf tidigt, att han icke har synnerlig bjelp eller stöd att vänta i verlden af någen annan än sig sjelf och den lilla flöck trosförvandter, som med honom befinner sig i samma fördömelse. Häraf hans olika verldsåsigt. Hans exceptionella ställning lär honom, att det ligger en viss säkerhet uti penningarnes ägande; att en späckad börs alltid är en god vän att ha, i synnerhet för den, som ofta icke eger någon annan. Rikedomen är dessutom den enda makt, den enda utmärkelse han i de flesta fall och i de flesta samhällen kan få; är det då så underligt, om han eftersträfvar den med begärlighet? ) Judarnes egenheter bestå icke blott i fel, utan äfven i förtjenster. För de förskräckta må derföre nämnas att erfarenheten visat, hurusom i samma mån judarne blifvit fullt delaktige i de kristnas företrädesrättigheter hafva under medgång och lycka äfven den samlande sparsamheten, samman hålligheten, ja, sjelfva affärs-geniet försvunnit. De blifva -: oskadliga konkurrenter för köpmännen. Då juden blir stolt, hängifven, ridderlig, som den europeiske kristne, blir han äfven lättsinnig, slösaktig, obe-tänksam som denne. Slutligen må man med några ord möta det hos: många vanliga inkastet: hvad är enklare för judarne, än att bekomma alla medborgerliga rättigheter? De behöfva ju blott låta döpa sig. — Att de det ej göra, är på en gång det aktningsvärdaste draget hos detta folk och det märkligaste beviset att de icke äro så stora egoister, som en del kristna föreställa sig eller åtminstone förebära. Den Lutherska religionen, sådan den för närvarande i Sverge utöfvas, är en ganska beqväm religion. De finnas, hvilka under åratal icke besöka kyrkan och under decennier ej begagna nådemedlen, ja, som, när de någon gång besöka Guds hus, gå i främmande religioners kyrkor — men allt detta oaktadt både äro ganska aktningsvärda män och helsas för goda Lutheraner, åtnjutande alla statskyrkans företrädesrättigheter. Hvad skulle hindra dem att göra på samma sätt? Att blott för medborgerliga förmåner öfvergå till statskyrkan, utan någon öfvertygelse om dennas företräde, utan att sedermera stort bry sig om att öfva den religion, han endast af beräkning omfattat? I Sverge finnes icke någon inqvisition, inbenting, som skulle hindra den af egennytta till protestantismen öfvergångne juden, att försumma predikan och Guds hus, att i sitt bjerta bevara sin fordna religion och att till och med då och då besöka synagogan. I stället för ett sådant egoistiskt handlingssätt fördraga judarne med tålamod afsaknaden af medborgerliga rättigheter, dem de endast genom värdiga medel vilja sig förvärfva. Också lärer det ej kunna bestridas, att de judiska renegaterna äro sämre än judarne. Renegaterna hafva vanligen ingen religion. Hvad sjelfva petitionen beträffar, så ger den anledning till åtskilliga anmärkningar, hvaribland en och annan af ganska grav beskaffenhet. För-att icke, genom påpekande af de många blunders i denna handling, försvaga sjelfva den goda saken, vilje vi till bestyrkande af sanningen i det nu sagda endast anföra ett enda, på höft taget, ställe, t. ex.: Skulle Eders Kongl. Maj:t finna tidsförhållandena vara sådane, att ett villfarande af vår underdåniga begäran om deltagande i national-representationen, möjligtvis kunde öka de redan nu utan tvifvel nog stora svårigheterna vid lösandet af frågan om dess snara ombildning i öfverensstämmelse med det allmännas önskningar och intressen; då äro visserligen, c. C. Det synes tydligen att hela denna strof tillkommit af välmening, af en viss patriotisk känsla af sjelfuppoffring, att hellre vilja afstå de önskade rättigheterna, än lägga ett nytt hinder till de många, som redan finnas. Dock torde man billigtvis härvid kunna fråga: 4:0 Om icke, då hela räsonnemanget tydeligen grundar sig på bristande politisk kunskap om beskaffenheten af den invecklade representationsfrågan och gången af hithörande rörelser, denna välmening, såsom missförstådd, saklöst kunnat utelemnas? den enda minnesvården öfver deras tillvaro, liksom deras bödlars eviga förebråelse, ) Att äfven detta förhållande icke är ett judiskt, utan ett rent menskligt drag, visas bäst af Nordamerikanarnes exempel. Judarne hafva aldrig Varit, äro icke och skola aldrig blifva på långt när så fikande efter penningar, som Förenta Staternas invånare. Det allmänt gängse ordspråket: det går sex judar på en nordamerikanp är i detta fall målande. Så måste gå i alla länder, der äran mister sin glans, der aila värdigheter försvinna och der menniskans evigt törstande håg efter storhet tillbakakastas på den rent materiella.