och tomt, det är fullt af Lif, lika storartadt som på vår fasta jord, fsstän krafterna deruti verka mera på djupet, vida mera i det fördolda och bemlighetsfulla. — Vid ingången till engelska kanalen, eller rättare på ouppgående grunden, möttes vi af flera dagars stiltje, hvilken gjorde att med den kommende goda wvinden en ofantlig massa af fartyg sammanträffade i kanalen. Vid ett tillfälle räknades 431 segel i sigte, ett antal som man väl knappast mer än en gång i sitt lif får se. Alla äflades och sträfvade hvar åt sitt båll; somliga skarpt bidivind för blotta bramsegel, andra med hvarenda lapp satt, rullande fördevind uppför kanalen, de flesta med sina nationsflaggor och numror svajande i glada färgor från pik och topp. Mellan dessa större fartyg kryssade fram och tillbaka hundradetals små snabba och lifliga lotsoch fiskarebåtsr i alla möjliga riktningar, skötta just lika lefvande varelser, prejande skepp tll höser och venster och svarande på alla möjliga språk. De lägga till skeppen under stark fart, så ledigt och graciöst, utan ansträngning, utan skrik och buller, liksom hade båten en vilja med folket deri, och sjelfmant förstode att bestämma sina rörelser. Här och der framgick en örlogsmean med sin långa vimpel, visande en eller flera rader tänder, som hajen bland dolfynerna, lugn och stadig, utan brådska, lik en obercende man, som vet sitt mål, vet att han kan hinna det. Lemmnande sällskapet samt och synnerligen akterut framgick Prins Carl och från dess däck sågo vi den 7 Juni genom natten-det kärkomna glänsande skenet af Lizards fyrar. . Det var med en icke obetydlig glädje man återigen såg sig så nära Europa, nära civilisationers hufvudstation, och fven tankan på hem och vänner uppsteg glädjande och värmande i själen. Den sista glimt vi sågo af Europa var från Lizard, densamma helsade oss åter; den förra sågs med vemod, nu åter lyste den som en glädjestråle, en tjusande Bethlehems-stjerna. Lång tid, mäktigt afstånd låg emelkan