Aftonbladet – 29 april 1847, sida 1

slutligen genom döden rum för andra generationer. Huru små de än äro, stundom tvåtusendedelen af en linea, hafva de likväl sin stora betydelse i naturens ekonomi. Gyttjan i våra dammosr är hufvudsakligen skalen af dessa djur, i hvarje kritstreck vi draga är det millioner skal som åtgå för att lemna märket, sanden och bergen äro spår af deras mängd. Man kan göra sig begrepp om huru naturen kan hafva råd att använda sådana massor, då man vet att ett djur på 8—44 dagar kan vara fortp!antadt i millioner. D2 nu nämnda äro för det mesta fria djur, som röra sig friviliigt omkring i sitt fluidum, men under och bland dem står en egen verld, lik en stor skog af fastsittande djur, de väl bekanta korallerna. Redan Ovidius sjunger om dem huru de först under vågen voro mjukt gräs, men hårdnade då Medusas hufvud lades derpå, oc i: vÄn har korallen samma natur, att i luften den blifver Hård då han vidrörs af den, och hvad fordom var under hafvet Mjukt lik en vidja, blir nu öfver hafvet bårdt som en klippa. Met. IV. Korallerna finnas i nästan alla haf, men hufvudsakligast i de varma spela de sin verldsbildande roll. Der på de stigande paralellerna (se förut) fästa de sig och bygga från bottnen sina greniga och bladiga byggnader. De inre och nedre djuren dö bort i sina celler — andra bygga ofvanpå och omkring dem, tills hela massan genom tiderna vexer och når vattenytan — djuren dö då ut deruppe, men deras hus stadnar och utvidgas i andra riktningar — bafvet ditför drifved, lösryckta träd med jord och sten, detta kastas in bland och fastnar på de spetsiga topparna — tång och hafvets öfriga kringförda ämnen anskjuta omkring — förruttnelse inträder — infusorien börjar sitt lifomarbete deri — jord bildas — ditkastade vextfrön gro deruti, foglar slå sig ned derpå och menniskan kommer slutligen när allt är färdigt till denfullbildade ön för att uppsöka sig nya boningsplatser och vinna ett hem. Sannerligen, hafvet är ej nöde